X
Annons
X
Reportage

Döden blåser dig i ansiktet redan när du föds

Snart har ännu ett år gått till ända och återstoden av livet är därmed lite mindre. I sitt tal på Svenska Akademiens högtidsdag den 20 december reflekterade Per Wästberg över livets flykt och dödens obönhörliga ankomst. SvD publicerar här texten.

”Allt går ut på att få tiden att sakta. Men den rinner bort som kvicksilver på en bordsskiva”, skriver Svenska Akademiens Per Wästberg i en text om döden. Foto: Holger Hollemann/TT

I mångtusenåriga gravar hittar man tusensköna, stockros, rölleka. Våra somrars återkomster gör det lättare att dö. På min barndoms lantställe tröstade mig trädgårdsmästaren, ansatt av cancer: ”Man betalar med livet för att man fått leva. Men har man dött en gång, dör man aldrig mer.” Och: ”Det är aldrig bortkastad tid att hålla sig nära träden.”

Vi integreras med våra döda i undran och kärlek. Vi bär dem med oss, vi kommer att vistas där de är. De döda skriver på vår hud att de inte kunde stanna, men de dröjer kvar som x-krokarna på den tomma väggen. Min styråra är blanknött av deras händer, och då jag längtar efter att bättre ha lärt känna dem som är borta, är det i en känsla av att de bar på upplysningar de aldrig hann delge mig och som jag skulle haft nytta av.

”Allt går ut på att få tiden att sakta. Men den rinner bort som kvicksilver på en bordsskiva”, skriver Svenska Akademiens Per Wästberg i en text om döden.

Foto: Holger Hollemann/TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X