Annons

Doumenta AtenDocumenta Aten - konst som kollektivt världsminne

 Rebecca Belmores marmortält ”Biinjiya'iing Onji” på Philopappoukullen. Vänt mot Akropolis blir det en symbol för flyktingkrisen och en länk mellan nutid och antiken.
Rebecca Belmores marmortält ”Biinjiya'iing Onji” på Philopappoukullen. Vänt mot Akropolis blir det en symbol för flyktingkrisen och en länk mellan nutid och antiken. Foto: Fanis Vlastaras/Documenta 14

Under hundra dagar vart femte år äger den jättelika konstutställningen Documenta rum i den tyska staden Kassel. I år tar man ett radikalt avstamp från traditionen genom att inleda utställningen i Greklands huvudstad Aten.

Under strecket
Publicerad

Beau Dick, 22 masker ur serien ”Atlakim”, 1990–2012. Installationsvy på EMST.

Foto: Mathias Voelzke/Documenta 14Bild 1 av 4

Emeka Ogboh, ”The Way Earthly Things Are Going”, 2017. Installationsvy på Odeion.

Foto: Mathias Voelzke/Documenta 14Bild 2 av 4

Rasheed Araeen, ”Shamiyaana—Food for Thought: Thought for Change, 2016–17. Installationsvy från Kotziatorget i Aten.

Foto: Yiannis Hadjiaslanis/Documenta 14Bild 3 av 4

Artur Żmijewski, ”Glimpse”, 2016–17. Installationsvy på Athens School of Fine Arts.

Foto: Yiannis Hadjiaslanis/Documenta 14Bild 4 av 4

Aten (SvD) Documenta 14 Athens logga är den lilla Minervaugglan, gudinnan Athenas följeslagare och symbol för vishet. Ugglan kan vrida på huvudet i 270 grader- en uppmaning att se och lära. ”Learning from Athens” är nämligen Adam Szymczyks maxim i år.

Direkt ska sägas att Documenta i Aten kan bli en logistisk mardröm i hård trafik, strejker och hetta. Men ge inte upp, lär av atenarna; improvisera, gilla läget och överraskas. Enklast är att börja på EMST, Nationalmuseet för samtidskonst där människan och våra tillkortakommanden, felsteg men också framsteg stöts, blöts och emellanåt gnager och stör. Här finns en blandning av gudar, ideologier, sanningar och lögner men också en irriterande besatthet för arkivkonst, i dess vidare mening med upprepningar på upprepningar med variationer. Faktatunga arkiv som skulle passa bäst i montrar på Stadsbiblioteket än på en konsthall. Omtolkningar av konventionella föremål i nya grupperingar och kolonialtidsarkiv som ber om berättigande och förlåtelse. Men så plötsligt glimmar det till: Likt en arkeologisk utgrävning har Lois Weinberger i ”Debris Field” katalogiserat, systematiserat och med vetenskaplig skärpa redovisat vad han hittat under golvtiljorna hemma på familjegården. En fängslande voyeuristisk glimt av förflutet liv men också en erinran om innehållet i skåp, lådor och förråd i våra egna hem.

Annons
Annons
Annons