X
Annons
X

Djuren vantrivs i naturen

På medeltiden ansågs Gud ha skapat människan en gång för alla. Människan hade en evig natur, och hennes sätt att leva kunde därför inte förändras, annat än möjligen genom ett gudomligt ingripande i vår natur. I dag uppfattar vi oss snarare som föränderliga. Människolivet upprepar inte till tids ände mönster som Gud lagt ned i vår natur. Vi formar våra liv, och slår därigenom in på nya vägar mot framtiden. Människolivet ändras utan gudomligt ingripande, och vi förstår oss själva som skapande kulturvarelser, öppna för nya former av mänskligt liv.

Vi har alltså lämnat den medeltida uppfattningen om människan som bunden vid en natur, som teologerna tolkade. Däremot har vi fortfarande, vill jag säga, en "medeltida" attityd till djuren. Liksom medeltidens människor tänkte att Gud skapat människan sådan hon är, tänker vi i dag att evolutionen skapat djuren sådana de är. Vi talar om dem i bestämd form singularis – zebran, schimpansen, tigern – som om denna grammatiska form fixerade djuren vid deras natur.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X