Annons
X
Annons
X

Djuren vantrivs i naturen

SCHIMPANSER KAN. Vårt begrepp om djur håller på att förändras. Djuren hålls inte längre fångna i en statisk natursyn, utan ses som agerande subjekt, ansvariga även för sina instinktiva beteenden.

På medeltiden ansågs Gud ha skapat människan en gång för alla. Människan hade en evig natur, och hennes sätt att leva kunde därför inte förändras, annat än möjligen genom ett gudomligt ingripande i vår natur. I dag uppfattar vi oss snarare som föränderliga. Människolivet upprepar inte till tids ände mönster som Gud lagt ned i vår natur. Vi formar våra liv, och slår därigenom in på nya vägar mot framtiden. Människolivet ändras utan gudomligt ingripande, och vi förstår oss själva som skapande kulturvarelser, öppna för nya former av mänskligt liv.

Vi har alltså lämnat den medeltida uppfattningen om människan som bunden vid en natur, som teologerna tolkade. Däremot har vi fortfarande, vill jag säga, en ”medeltida” attityd till djuren. Liksom medeltidens människor tänkte att Gud skapat människan sådan hon är, tänker vi i dag att evolutionen skapat djuren sådana de är. Vi talar om dem i bestämd form singularis – zebran, schimpansen, tigern – som om denna grammatiska form fixerade djuren vid deras natur.

Zoologerna skulle då vara teologerna för denna fauna. De uttyder djurens natur. De förtäljer berättelsen om
tigern, som måste ha varit sann i går, i dag, och så länge det finns tigrar, eftersom djuren aldrig tar sig särskilt långt bort från sin natur. De kan inte förändras, annat än om vi leker Gud och omstöper deras natur genom avel eller genteknologi. Sedan lever de vidare enligt sin nya domesticerade eller transgena natur. Jag säger inte att vi alla alltid tänker så, men detta tycks mig vara en djupt rotad inställning till djuren.

Annons
X

Eftersom vi ser diametralt olika på människan och djuren – djuren lever tidlöst som medeltidens människa, medan den moderna människan jäktar mot framtiden – så ser vi lätt i kors när vi vänder blicken mot de djur som lever närmast inpå oss: husdjuren. Djurhållning kan framstå som ett kosmiskt misstag – som att blanda materia och antimateria – där vi kidnappat djuren från sin tidlösa naturexistens, och tvingat in dem i vår kulturresa mot framtiden. Husdjuren kan framstå som kulturbesudlade och därför oäkta djur. Ännu vanligare är kanske tanken att djurhållning är acceptabel, om djuren får utöva naturligt beteende. Gränsytan mellan djur och människa måste då hållas ren. Djurskötaren måste minimera kontakten med djuren, för att inte kultursynda mer än nödvändigt i naturens evighetsrike. Men vanligast är tanken att vi
får samspela med husdjuren, om vi gör det på grundval av god artkännedom. Därför finns ett överflöd av vad jag vill kalla zoo-teologisk litteratur, som utlägger vanliga hundproblem utifrån
rasens dominansbeteende, eller den evolutionära bakgrunden till
hästens stress i trånga utrymmen.

Om jag får göra mig till samtidstolk, så tror jag emellertid att vår djuruppfattning sakta håller på att förändras, utan att återfalla i behaviorismens superplasticitet, som snarast var en variant av den medeltida attityden, där behavioristen tränade djuren och ”lekte Gud” med deras natur. Djurforskare i väst inspireras allt oftare av japanska djurstudier i Kinji Imanishis och Jun'ichiro Itanis efterföljd. Kulturella och sociala förlopp studeras hos schimpanser, späckhuggare och andra samspelande djur, där djuren ses som ansvariga för skeendena. Liksom antropologerna gav sig ut på strapatser för att upptäcka människor med andra levnadssätt och förmågor (en otänkbarhet på medeltiden), ger sig apforskare ut i de afrikanska skogarna för att studera förmågor som schimpanser utvecklar kulturellt på platsen. Apforskaren Frans de Waal titulerar sig kulturprimatolog, och det finns de som försöker göra sig ett namn som schimpansarkeologer. Andra kan kalla sig djurhistoriker, som i detalj följer hur ett djursamhälle förändras över tid av att individuella djur vidtar åtgärder mot andra, ungefär som historiker studerar intriger i Rom eller Washington. Evighetsperspektivet på djuren håller på att lämna plats för ett kulturellt perspektiv, där djuren inte bara upprepar allmänna mönster som evolutionen lagt ned i deras natur, utan har egna liv där de agerar kreativt. Om tio år har några schimpanser kanske utvecklat ett nytt centralt beteende, eller lärt sig förstå något som de inte förstår i dag.

Jag vill inte hävda att dessa djurforskare ”upptäckt” kulturer i naturen. De har snarare förändrat sitt begrepp om djur. De ser nya sidor av djurens liv för att de är beredda att se dem. Vad händer om vi, med dessa nya ögon för djur, åter vänder blicken mot husdjuren? Vår syn på djuren är nu mer i harmoni med synen på oss själva. Vi ser inte längre kulturbesudlade djur som borde återbördas till naturens evighetsrike, utan djur som med samma självklarhet som de agerar i naturen nu bidrar till intermediära livsformer mellan människa och djur: två- eller flerartskulturer, i hem och på bondgårdar. Vi ser djurägare som tar till sig viktiga korn av sanning ur den zoo-teologiska litteraturen, men som sedan inlemmar dessa korn i en mer intim hållning till sina djur. Jag säger inte att det gäller alla djurägare, men det finns de som skulle önska en annan litteratur vid sidan av den zoo-teologiska. En etnografisk beskrivning av några individuella familjehundars liv med sina människor kunde vara av största intresse för vår djurförståelse. En djurägares dagbok eller självbiografi kan rymma avgörande iakttagelser. Ur denna synvinkel är många av intervjuerna med lantbrukare i Jutta Falkengrens avhandling, ”Djurens skepnader” (Lund Studies in Human Ecology 8, 2005), oerhört intressanta.

Djuren reagerar på vårt begrepp om dem. Det visar experiment som i det nya perspektivet är lika centrala som de är perifera i det gamla: försöken att lära apor mänskligt språk. De allra första försöken gjordes utifrån ett zoo-teologiskt synsätt. Forskarna trodde nämligen inte att apor kan utveckla språk spontant, som människobarn gör. Aporna var ju djur, så det låg inte i deras natur att tala. Alltså antog forskarna att de måste
träna aporna. Resultaten av dessa träningsförsök var blygsamma eller rena misslyckanden. Tränade apor kan använda symboler för att få belöningar, men de samtalar inte med oss. Psykologen Herb Terrace rapporterade 1979 att apan han tränat, Nim, mer liknande en spegel än en samtalspartner. Satte sig läraren med apan för att samtala – man använde amerikanskt teckenspråk – bara härmade Nim lärarens tecken. Nå, det var ju så han dagligen tränats göra!

Men det finns ett senare och mer lyckat försök att lära apor språk, och som gjordes utifrån det nya kulturella begreppet om djur. Jag syftar på Sue Savage-Rumbaughs arbete med bonoboapor, framför allt med Kanzi och hans syster Panbanisha (som jag talat om i en streckare 30/9 2001). Låt mig ge några exempel på vad som händer när människor inte tränar djur, utan låter en tvåartskultur växa fram under djurens aktiva inflytande. De ser detta som grundforskning på riktiga djur, utförd i samarbete med djuren, eftersom de lämnat synen på djur som fångna av sin natur.

Under sin uppväxt i vad William Fields och Savage-Rumbaugh kallar Pan/Homokulturen, förändrades Kanzi och Panbanisha så djupt, att forskare som gör fältstudier av bonoboer i Kongos regnskogar inte känner igen deras vokaliseringar och sätt att samspela. I stället ser de förmågor som brukar förknippas med en annan art: människan. Dessa apor tillverkar stenverktyg och förstår talat språk. Ger man dem dataspel för barn i förskoleåldern, förstår de uppgifterna genom att lyssna på datorrösten. De gör sig förstådda på kreativa sätt med abstrakta symboler som de pekar på, och ofta skriver de symbolerna med krita på golvet. Kanzi talar ibland med sin röst, och besvarar frågor med amerikanska ”yeah” och ”right now”. Framför allt tycks den artöverskridande kulturmiljön göra Kanzi och Panbanisha ”havande” med nya förmågor. Till forskarnas förvåning uppvisar de dessa förmågor spontant,
utan föregående undervisning eller imitationsinlärning. Pan/Homokulturen stimulerar en kreativitet hos aporna – framför allt gäller detta språkutvecklingen – som varken är medfödd eller inlärd!

Utifrån det gamla perspektivet kunde man invända att Kanzi och Panbanisha påverkats så av samvaron med människor, att de saknar relevans för förståelsen av ”vanliga” djur. Men det handlar inte bara om Kanzi och Panbanisha. De är bara de färgstarkaste fallen. Ibland behövs extremfall för att vi ska ändra synsätt. Det handlar inte om att generalisera, utan om att skakas om, och se nya sidor av djurens liv. Vårt
begrepp om djur är i stöpsleven. Som jag sa tidigare, gäller det nya perspektivet många andra djur. Djur utvecklar kulturer i naturen, och djurägare sköter två- eller flerartskulturer med sina kor och grisar. En familjehunds liv är sammanvävt med relationerna den haft och har med människor, andra hundar, föremål, byggnader och landskap. Det handlar inte om att släta ut skillnader mellan arter, utan om att ha inställningen att djur
aktivt lever egna liv – såväl i naturen som i människors hem.

Den förändrade inställningen till djur gäller även instinktiva beteenden. När en tiger dödar ett byte sker det normalt enligt ett visst mönster. I den zoo-teologiska litteraturen tröttnar man aldrig på att utmåla sådana beteenden som ”program” som ”utlöses” av vissa ”stimuli” – som om tigern i detta avgörande ögonblick upphörde att vara ett agerande subjekt, och det i stället var beteendeprogrammet som dödade bytet. Men tänk dig att du nyser! Det sker automatiskt efter en retning. Men du menar ändå att det är du som nyser. Nysningen tillhör ditt liv. Du alieneras inte från dig själv när du nyser. Men den alieneringen är ett stilgrepp i den zoo-teologiska litteraturen. Det nya djurbegreppet handlar alltså inte om att förneka instinktiva beteenden, eller tillbakavisa etologiska och neurobiologiska rön, utan om att betrakta dessa beteenden och rön inom ett mindre alienerande perspektiv. En originell forskare i djurvälfärd, Françoise Wemelsfelder vid Scottish Agricultural College, har levererat skarp kritik av det mekaniska beteendebegrepp som ofta används på djur, och försvarat ett begrepp om djur som agerande subjekt. Det är djuret som beter sig, inte kroppsdelar eller beteendeprogram. Våra människoliv är bemängda med instinktiva reaktioner utan att vi ser dem som avbrott i vår mänsklighet. Hur mänsklig är inte en hund som nyser eller gäspar! Vi ser på hunden ”hur han mår”. Instinktiva beteenden är, i sina livssammanhang, expressiva och meningsfulla.

Jag upprepar att det nya djurbegreppet inte tillbakavisar forskningsresultat från det gamla perspektivet, utan inlemmar resultaten i en annan förståelse av djurs liv. Den kulturella förståelsen av djuren undanröjer paradoxer som hämmar tänkandet om relationen mellan människor och djur, och bidrar samtidigt till nya viktiga frågor. Vad innebär det till exempel att språket
varken är medfödd natur eller artificiell kultur?

Det kulturella perspektivet behövs för att förstå apors själsliv. Apor har en lång barndom. De utvecklas därför psykologiskt mycket olika i olika laboratorier. Tänk så olika Kanzi och Nim blev! Men inom det zoo-teologiska perspektiv som hittills präglat forskning om apors själsliv, leder de spretande psykologiska testresultaten från olika laboratorier till misstro mellan forskarna. Var och en anser sig ju se, med sina egna ögon, schimpansens naturliga kognitiva förmågor. När Tomasello rapporterar andra resultat än Povinelli, så tror den senare att den förre övertolkar schimpansbeteende, för att inte tala om vad båda tror att Savage-Rumbaugh gör, när hon rapporterar Kanzis och Panbanishas förmågor. Denna oenighet leder tankarna till ett delvis förvetenskapligt stadium. Ett kulturellt perspektiv på apors själsliv skulle förena de spretande resultaten, så att vi kan dra lärdomar av vad som hittills bara skapat kontroverser. Men det skulle fordra att forskarna levererade etnografiska beskrivningar av kulturella faktorer i sina laboratorier, så att vi ser sambanden mellan apornas
liv och deras testresultat.

Djuren vantrivs i vår natursyn. De är på rymmen från naturen. Rymlingarna från evighetsriket liknar oss. De är agerande subjekt som äger sina beteenden, även de instinktiva. Vi människor är inte längre biologiska paradoxer som avvikit från djurriket. Vi hör hemma bland de ”vanliga” djuren. Men inte i zoo-teologins alienerande mening, utan i den mening som en gäspande hund kan uttrycka sin behärskade oro, eller Kanzi sin iver med orden
right now.

Pär Segerdahl
Pär Segerdahl är forskare vid Centrum för bioetik vid Karolinska institutet och Uppsala universitet

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X