Karin Thunberg:Djupt inne i min flickkropp visste jag att det gällde livet

Karin Thunberg
Unga Karin Thunberg stod och såg på hur båten lämnade ångbåtsbryggan men önskade att hon varit med ombord.
Unga Karin Thunberg stod och såg på hur båten lämnade ångbåtsbryggan men önskade att hon varit med ombord. Foto: Orlando G Boström/TT

Nej, folk är inte snällare på landet än i stan. Den sociala kontrollen har en baksida, det kostar att bryta mönster. Om man ens vågar försöka.

Under strecket
Publicerad
När båten hade lämnat ön cyklade Karin Thunberg hem till sin verklighet: en lång, mörk enslig vinter för öns bofasta.

När båten hade lämnat ön cyklade Karin Thunberg hem till sin verklighet: en lång, mörk enslig vinter för öns bofasta.

Foto: Mujo Korach/TT
Annons

Sensommardagar stod jag vid ångbåtsbryggan och ljög för alla som inte kände mig. Sa att jag hette Tina och också skulle återvända till stan. Mina balettlektioner var viktiga, de fick jag inte missa. Inte heller alla nya filmer. Sen gick båten och jag cyklade hem till det som var min verklighet: en lång, mörk enslig vinter för oss som var bofasta öbor.

Jag svor åt varenda enbuske, vrålade mot havet. Snöt mig och visste att så snart det bara gick skulle jag göra det som mormor och mamma inte förmått. Jag skulle inte bli den som stod vid en strandkant och längtade till fastlandet. Jag skulle ta mig dit – och djupt inne i min spinkiga flickkropp visste att det gällde livet. Vilket liv jag ville ha.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons