Annons
Recension

Mitt år som mördareDjuplodande generationsskildring utklädd till deckare

Under strecket
Publicerad

Finns det rättfärdiga mord? Om rättssamhället svikit? Om man har den allmänna opinionen i ryggen? Det är frågor som den tyske författaren Friedrich Christian Delius ställer i romanen ”Mitt år som mördare”, hans tredje på svenska. Den handlar om en författare som ser tillbaka på sin radikala ungdom, och hur han under studentrevolten 1968 var snubblande nära att bli en mördare. Det tilltänkta offret var en pensionerad nazistdomare, som i en uppmärksammad rättegång friats från brottet att under kriget ha skickat hundratals oppositionella till döden.

En ”bekännelse” kallar författaren sin berättelse för, och kanske är bekännelsen också Delius. För detta är i allt väsentligt en dokumentär historia, romanetiketten till trots. Liksom berättarjaget växte Delius upp i västtyska Hessen på 50-talet. Hans bästa vän var son till Georg Groscurth, som var Rudolf Hess livläkare och samtidigt del av en underjordisk motståndsrörelse som gömde judar. Gestapo kom gruppen på spåren och lät avrätta alla medlemmar utom två: kemisten och kommunisten Robert Havemann, som efter kriget blev en uppburen gestalt i Östtyskland och senare en av de mest kända dissidenterna, och Georgs hustru Anneliese Groscurth. Efter kriget försökte hon bli av med terroriststämpeln, men utsattes i stället för förföljelser och trakasserier av de västtyska myndigheterna. Kommunistskräck och gamla lojaliteter stod i vägen för ett officiellt erkännande av gruppens humanitära insatser under kriget.

Annons
Annons
Annons