X
Annons
X
Recension

Djungelboken Djungelboken

Plattan vid Sergels torg, som efter ett bombnedslag. I spillrorna efter en krossad civilisation strider grupper och subkulturer om makten. Bland bråten lever uteliggarna, vargarna, det fria folket. De tar hand om människoungen Mowgli och lär honom storstadsdjungelns lag och kampen för överlevnad. Regissören Alexander Mørk-Eidem tar fasta på kärnan i Kiplings Djungelboken och gör en samtida, eller snarare framtida, version pepprad av populärkulturella referenser.
Det är idérikt och delvis rätt utflippat. Ensemblen har förälskat sig i överföringar, paralleller, infall och många är roliga, fyndiga, spännande. Några karameller suger man på för länge – kill your darlings! Annars dödas det rätt mycket, det är en ganska våldsam uppsättning. Hotet för vargar och människor är Shere Khan, tigern, som här är nynazist och vill utrota varenda jävel. Lars Göran Persson förkroppsligar ondskan, farligt våldsfixerad, fylld av hat och hämnd. Han är lysande i rollen, nästan riskabelt bra. När han rockar fett i ett vit makt-solo med texten En bra människa är en död människa, jublar publiken.
Viljan att fånga en ung publik med häftig actionteater resulterar i krigsscener och koreograferade kampsportinfluerade slagsmål med en bismak av våldsförhärligande. Mowgli blir vuxen när han slagit fienden på käften. Dödandet blir en initiationsrit, starkast vinner! Men levererat med dubbelbottnade vuxenblinkningar och – kanske – ironi.

Ensemblen är suveränt bra. Vargflocken leds av en skrovlig kämpe, Bengt Järnblad som en åldrad Che Guevara. Jan Mybrand är rolig som skrajset hukande och skugglikt tassande schakal. Robert Panzenböcks och Lilian Johanssons gamar arbetar för skvallerpressen. Shebly Niavaranis Bagheera är transvestit, rejäl och ömsint i svart korsett och läderstövlar, som brister ut i sång om att våga vara sig själv.
Leif Andrée gör Baloo till en helschysst boxningstränare från Söder, med hårda nävar och hjärtat på rätta stället, en stand-in-farsa, alltid beredd att ställa upp för grabben. Frida Westerdahl är sanslös som ormen Kaa. Hon har ömsat skinn med Kill Bills svarta mamba; lika delar sexualitet och våld, förföriskt väsande och skoningslöst mordlysten, hypnotiskt släpig och blixtsnabb. Tjattrande apor blir odrägliga Stureplan-brats med mycket banankapital och lite mellan öronen. Johannes Bah Kuhnke och Christian Hillborg är strålande elakt roliga och typ supernice, innan de hissar upp Mowgli i diskokulan.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X