Annons
Recension

Djävulen bär PradaDjävulen bär Prada

Under strecket
Publicerad

Lauren Weisbergers Djävulen bär Prada är en illa skriven, pratig och alldeles för omfångsrik roman, men man inser omedelbart att här gömmer sig ett utmärkt material till en film. Vad kan vara en mera tacksam miljö än ett modemagasin, med dess blandning av miljardindustri och glamour och strävan efter perfekt skönhet. Var Funny Face med Audrey Hepburn från 1957 verkligen den senaste roliga filmen som utspelade sig i modevärlden? Robert Altmans tramsiga Pret â porter från 1994 kan vi glömma.

Andy Sachs, gestaltad av den hepburnskt storögda Anne Hathaway, får det jobb som miljoner flickor skulle vara beredda att döda för, som assistent till Runway Magazins legendariska chefredaktör Miranda Priestly, spelad av en iskallt strålande Meryl Streep. Förebilden sägs vara Vogues chefredaktör Anna Wintour. Vara som det vill med den saken, Meryl Streeps oklanderligt välklädda och välfriserade chefredaktör och modeorakel får inte bara sina anställda utan hela modevärlden att darra av skräck med en höjning av ögonbrynet, en uttråkad blick eller ett snörp på munnen. Aldrig att hon höjer rösten. Hon snarare sänker den för att tvinga omgivningen att lyssna. Hon är magnifik.

Annons
Annons
Annons