X
Annons
X
Recension

Mitt vittnesbörd. Självbiografiska skrifter Dissidenten som aldrig slutade skriva

Trots ett otal vistelser i sovjetiska straffläger fortsatte ensamvargen Anatolij Martjenko – som dog i sviterna av en hungerstrejk 1986 – publicera texter om regimens förtryck. Nu finns två av hans litterära reportage på svenska.

Anatolij Martjenko och hustrun Larisa Bogoraz, också hon dissident (paret skrev flera texter tillsammans). Bogoraz inledde 1986 en kampanj för alla politiska fångar i Sovjetunionen skulle friges. Året efter gick Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov henne till viljes. Anatolij Martjenko avled den 8 december av den hungerstrejk han inlett den 4 augusti 1986 i protest mot just fängslandet av politiska fångar. Foto: Privat.

Mellan 1958 och 1986, det vill säga från 20 års ålder fram till sin död i sviterna av en hungerstrejk för avvecklandet av politiska fångläger, fick han en handfull år i frihet. I övrigt sex arresteringar, fabricerade domar om ”fosterlandsförräderi” och, som en obönhörlig konsekvens, ett otal vistelser på korrektionsläger och hårda straffarbetsläger för ”politiska brottslingar”. Tillräckligt för att knäcka vem som helst i det poststalinistiska Sovjetunionen. Men inte Anatolij Martjenko (1938–1986), som till skillnad från de intellektuella dissidenterna i Moskva och Leningrad kom från fattiga och analfabetiska förhållanden långt ute på den sibiriska vischan. Han var ”inte bara orubblig, utan alldeles ovanligt tjurskallig”, skriver Aleksandr Daniel, som sammanställt Martjenkos litterära kvarlåtenskap, om författarens motstånd mot Sovjetmakten i förordet till Martjenkos bok ”Lev som alla andra”, som nu finns tillgänglig i förläggaren Mikael Nydahls svenska översättning.

Hur arbetargrabben från den sibiriska landsortshålan Barabinsk kom att bli en centralgestalt i 60-, 70- och 80-talens dissidentkretsar, är i sig en historia värd att berätta. Och berättade gjorde han, alldeles oavsett konsekvenserna, utan hänsyn till statlig censur och myndigheters trakasserier. Under de två åren i frihet mellan 1966 och 1968 – efter frigivningen ur de mordvinska lägren sydost om Moskva och innan han åter arresterades för sin offentliga protest mot den sovjetiska interventionen i Tjeckoslovakien – hann han skriva boken "Mitt vittnesbörd". 1967 kom den ut som samizdat (underjordiskt och officiellt förbjudet tryck) och blev snabbt omtalad. Drabbande men osentimentalt berättar Martjenko om förföljelser, om livet i de hårda lägren och om de politiska fångarnas kamp för en dräglig tillvaro i en extremt förtryckande miljö. Boken blev något av en ögonöppnare för sovjetiska oliktänkande; i det allmänna medvetandet hade ju den här typen av systematisk terror mot den egna befolkningen upphört med Stalin.

Anatolij Martjenko och hustrun Larisa Bogoraz, också hon dissident (paret skrev flera texter tillsammans). Bogoraz inledde 1986 en kampanj för alla politiska fångar i Sovjetunionen skulle friges. Året efter gick Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov henne till viljes. Anatolij Martjenko avled den 8 december av den hungerstrejk han inlett den 4 augusti 1986 i protest mot just fängslandet av politiska fångar.

Foto: Privat. Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X