Disciplinärt gothinternat

I den här sommarens obligatoriska popkulturella tegelsten, Oh The Glory Of It All, beskrver författaren Sean Wilsey med brutal uppriktighet sin uppväxt i en kalifornisk societetsfamilj i sönderfall.

Under strecket
Publicerad
Annons

I sitt penthouse av glas och marmor ovanför San Fransisco håller hans mamma den amerikanska västkustens glamorösaste middagar medan hans Denny Crane-aktiga far skjutsar Sean till skolan i sin helikopter.
Wilseys studie i hans föräldrars gränslösa narcissism och omöjligheten att hitta en egen identitet i deras gargantuanska skugga är lika sorglig som den är stark. Men utan att vilja trivialisera den blir det riktigt obehagligt att läsa honom först när han ska tala om musik.
Var hittar han textraderna som får honom att gå upp på morgonen efter att ha relegerats från ännu en skola?
Givetvis under ett lager svart kajal och en korspsvart lugg.
The Cure.
The Sisters Of Mercy.
Siouxsie and The Banshees.

Det är musiken man söker sig till för att dess hårda yta - gotkostymen, en rustning mot vuxenvärlden - är lika svår att penetrera som den juvenila poesi som gömmer sig därunder.
Att efter en uppväxt med sådana ideal låta musiken växa till något annat, något viktigare, är dokumenterat svårt.
Det är också den enda förklaringen till att det faktiskt finns vuxna människor som inte förstår The Magic Numbers. Det är för att det är fel på dem.
Sean Wilseys självupptagna föräldrar är en lösning på spåren i Oh The Glory Of It All, om än av andra skäl.
I svårt missriktade försök att få sin son att studera skickar de iväg honom till allt mer militanta internat.
I den strängaste av dem är eleverna förbjudna att bära svarta kläder och all musik, förutom den allra mjukaste rocken (The Mamas & The Papas!), är bannlyst.
Jag vill starta exakt en sådan skola.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons