X
Annons
X

Dikter alstrar ljus i sorgen

Under några dagar i maj, när allt i ett slags milt raseri blir återfött, läser jag om döden i en diktsamling av italienaren Paolo Ruffilli: Sorgen och glädjen (77 s. Aura latina. Övers: Nina M Olsson).
I förordet berättar Ruffilli att boken handlar om en son som dör i aids, men för läsaren hade det kunnat vara vilken dödlig sjukdom som helst. Visserligen är den skam som vidhäftar vår tids stora farsot ett viktigt tema, men det är bortslocknandets figur i mer allmän bemärkelse som är det stora motivet i denna diktsvit. Här bryts den döendes röst mot släktingars och vänners, här stiger småningom ett ljus eller liv fram ur den djupaste hopplöshet, här genomlöps handlingen av reflektioner kring förlåtelse och skuld, ånger och försoning.

I Italien fick ”Sorgen och glädjen” stor uppmärksamhet och har sålt i över 10 000 exemplar, men på svenska tycker jag inte att den fungerar särskilt bra.
Det kan hänga samman med det inte ovanliga fenomenet, att poesi skriven på romanska och latinska språk lätt blir en
smula abstrakt högtravande när den överförs till ett tungomål som svenska, med dess mindre utvecklade gehör för idéer.
En lyckad tolkning av dikt som i likhet med Ruffillis närs av en viss strävan att summera, kräver på något vis att de stora orden tas om hand genom ett mer finfördelat ordlandskap.
Här blir nu det framskjutna bildspråket ganska slitet och ibland en aning stolpigt - med ideliga undantag i och för sig.
Texternas tunga ämne alstrar omsider ändå en kraft man som människa måste ta emot även om det är jobbigt. Bland annat rörs jag av återkommande scener där en mor eller far ses böjda över vad som nu är ett värnlöst knyte: livet har hejdats just vid sin blomning och startat en outsägligt grym, omvänd tideräkning. Den döende blir till sist ett barn.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X