Kristoffer Leandoer:Diktaren som aldrig lämnade sin barndom

Han var en nationell idol, dyrkad lika mycket för sin skönhet som för sin patriotiska poesi. För 100 år sedan avled Rupert Brooke i första världskriget, 27 år gammal, och kom därmed att personifiera förlusten av en barndomsidealiserande brittisk förkrigsvärld.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Rupert Brooke (1887–1915).

Foto: Sherrill Schell
Annons

Som om solen plötsligt gick upp, så beskrevs effekten av att han kom in i ett rum. Den som sade det – konstnären och hunduppfödaren Phyllis Gardner – förälskade sig visserligen i honom, men det förändrar inte saken, eftersom en hel ­generation engelsmän av båda könen förälskade sig i Rupert Brooke (1887–1915). Han hade knappt börjat sitt författarskap men följande rader, inledningsraderna till ”The soldier”, räckte för att göra honom till en nationell idol: ”Ifall jag skulle dö, tänk blott följande om mig: / Att det finns ett hörn av ett främmande fält / Som är för evigt England.” ”The soldier” publicerades som en av fem krigssonetter i december 1914 och fick omedelbart genomslag. Fem månader senare var Brooke själv död och begravd på ett främmande fält.

Marinminister Winston Churchill försummade inte tillfället och skrev en högstämd för att inte säga överspänd nekrolog i The Times där Brooke gjordes till representant för hela Englands ungdom, en förening av skönhet, intelligens, klassisk bildning och offervilja. Rupert Brooke var snygg, hans öde påminde om lord Byrons, hans dikt glorifierade döden och fosterlandet: han blev precis den propagandasymbol och affischpojke för kriget som Churchill behövde. Brooke blev en idol och hans dikter har ständigt funnits i tryck under de 100 år som gått ­sedan hans död. Hans stjärnstatus och ålder gör ­honom egentligen till den allra första medlemmen av popkulturens 27-klubb med medlemmar som Amy Winehouse, Jimi Hendrix, Janis Joplin, Jim Morrison, Brian Jones och Kurt Cobain, alla döda vid samma ålder. Precis som hos dem fanns hos Brooke en avgrund mellan hur andra uppfattade ­honom och hur han såg sig själv: den som i dag ­läser hans dikter kan inte undgå att notera alla ­uttryck för ren och skär dödslängtan. ”Det är tur att jag ska dö!”, avslutar han ett brev på skeppet till ­Gallipoli.

Annons
Annons
Annons