Annons
X
Annons
X

Digital kultur ger unga ett annat språk

Svensk ordförståelse

Läs- och ordförståelse är inte bara en fråga om Pisaresultat: ur ett demokratiskt perspektiv är ett gemensamt språkbruk av största vikt. En ny studie av resultaten i högskoleprovets ordförståelsedel visar på en farlig och snabbt växande språkklyfta mellan generationerna.

[object Object]
Ordkunskapstestet är ett av högskoleprovets åtta ­delar. Foto: Yvonne Åsell

Läsförmågan hos barn och unga hamnar med jämna mellanrum i fokus för ­samhällsdebatten. Perspektivet är oftast jämförande: inte sällan handlar det om hur våra elever – och följaktligen vår ­skola – står sig i Pisatester när resultaten jämförs med andra länders. Många ger sig in i debatten och menar sig se en negativ förändring i den yngre generationens förmåga att läsa och förstå skönlitteratur, läroböcker och kurslitteratur.

Men det finns också anledning att fråga sig om inte de senaste decenniernas stora förändringar i läsvanor och mediekonsumtion har påverkat även andra än de allra yngsta och sträcker sig utanför skolans värld. Inom ramen för forskningsprojektet ”Ordförståelsen i dagens samhälle”, som vi närmare redovisar i den kommande boken ”Ord på prov” som ges ut senare i vår, har vi genomfört en studie av svenskars ordförståelse på högskoleprovet. ­Resultatet antyder att vi behöver diskutera läs- och ordförståelse i ett samhälleligt perspektiv, snarare än i ett snävt skolperspektiv.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det är förstås inbjudande att diskutera läsförståelse som en tävling mellan olika länders skolsystem, men det innebär att andra perspektiv lätt hamnar i skymundan. Ett sådant viktigt perspektiv är vad vi egentligen menar när vi talar om läsförståelse. Vad består den av? Pisa mäter hur eleverna presterar på test som handlar om att läsa utvalda texter, söka information och svara rätt på frågor som handlar om just dessa texter. Men för att kunna svara rätt på frågorna behöver man en rad olika förmågor – man behöver till exempel kunna avkoda texten, man behöver kunna läsa mellan raderna och man behöver kunna orientera sig i längre texter. Man behöver också känna till ords betydelser.

    Annons
    X

    Ett annat perspektiv rör våra läsvanor. Hur läser vi nu jämfört med hur vi läste förr? Är det någon skillnad? Och i så fall, vad innebär en sådan skillnad för hur man läser? Och vilket samband har det med läsförståelsen?

    I vår studie har vi koncentrerat oss på en specifik del av språkförståelsen: förståelsen av ords betydelser. Traditionellt har man framför allt intresserat sig för ordförståelse inom den del av språkvetenskapen som sysslat med inlärning av främmande språk. ­Under 70- och 80-talen växte dock intresset för hur det stod till med svenskarnas förståelse av de egna orden, framför allt utifrån ett klassperspektiv. Denna forskning bars upp av grundtanken att det i ett demokratiskt samhälle med aktiva samhällsmedborgare behöver finnas en gemensam förståelse av viktiga samhällsbegrepp. En mycket omtalad undersökning av Nils Frick och Sten Malmström, publicerad i ”Språkklyftan. Hur 700 ord förstås och missförstås” (1976) visade på en klassrelaterad ”språkklyfta” i samhället. Den gemensamma basen i vårt ordförråd som är så viktig för en fungerande demokrati fanns helt enkelt inte. Kanske var de nedslående resultaten en av flera orsaker till att ordförståelse­undersökningar därefter i stort sett varit frånvarande i svensk språkforskning.

    Med avseende på antalet informanter är vår studie den största som någonsin gjorts på svenskt håll. Undersökningen utgår nämligen ifrån resultatet på högskoleprovets ordkunskapstest. Under den ­period vi riktat in oss på, 2000–2011, gjordes provet av i snitt 40  000 personer per gång (detta kan jämföras med Pisa-testet, som görs av cirka 5 000 15-åringar per land).

    I undersökningen har vi velat studera hur ordförståelsen utvecklas över tid. Under perioden 2000–2011 hade provet lika många uppgifter (40) och konstruerades på samma sätt. Men det är svårt att jämföra resultaten rakt av: det är ju nya ord som testas varje gång. Genom att enbart studera poängresultaten för olika provomgångar kan vi alltså inte säga något om förståelsen för enskilda ord. Däremot kan vi utläsa hur olika grupper av provdeltagare presterar i relation till varandra.

    Huvudresultatet av denna jämförelse är en­tydigt: generationerna fjärmar sig från varandra. Vi ser hur den äldsta åldersgruppen (över 40 år) i poäng räknat presterar något bättre över tid, medan den yngsta gruppen (under 25 år) presterar något sämre. Avståndet mellan generationerna växer med andra ord.

    Högskoleprovet är dock inte i första hand ­konstruerat för att mäta ordförståelse, utan för att fungera som ett urvalsinstrument till högre utbildning. Det innebär att det är konstruerat för att vara lika svårt från år till år så att provtagare som tagit provet vid olika tillfällen kan konkurrera på samma villkor. För att i möjligaste mån säkerställa detta har varje enskilt ord som ingår i provet testats på förhand i mindre grupper – därefter kan man sätta ihop nya prov som totalt sett bör ha samma svårighetsgrad som tidigare prov.

    Det märkliga är att trots att man har konstruerat provet för att det ska vara lika svårt varje gång gick resultatet ner från ett medelresultat på cirka 21 poäng till cirka 19 poäng mellan 2000 och 2011. De resultat som man fått i ”förtesterna” har med andra ord inte stått sig. Det verkar alltså hända något på den tid som går mellan de tester som görs av uppgifterna i förväg och ordinarie prov. För att komma åt det här, och för att faktiskt kunna säga något om hur ord­förståelsen för enskilda ord utvecklas över tid, har vi jämfört resultaten på utprövningarna av enskilda ord med resultatet för dessa ord vid de ordinarie proven. Och denna jämförelse har gett minst sagt slående resultat.

    Orddelen på högskoleprovet 2005. Foto: Tomas Oneborg

    I vår studie valde vi ut 151 av de ord som testades under perioden 2000–2011 och som alla förekommit i tidningstexter under hela perioden. Vi ville på så sätt undvika ord som blivit ovanligare under ­perioden, eller termer som kräver särskild fack­kunskap. För hälften av dessa 151 ord försämrades förståelsen. I gruppen med deltagare under 25 år var andelen ord för vilka förståelsen minskade som störst, och där skedde också den kraftigaste försämringen. Gruppen med deltagare över 40 år uppvisar egentligen bara ett förväntat mönster, det vill säga förståelsen försämras för ungefär lika många ord som den förbättras.

    Förändringen vi ser är dramatisk. I vissa fall, som till exempel för ordet pådrag, är nedgången i förståelse så stor som 25 procentenheter på bara några år. Försämringen sker inte i samma takt över hela perioden, utan tar fart från 2006. Och den går snabbt.

    Slutsatsen av båda våra delstudier är att klyftorna mellan generationerna ökar, och att förståelsen för den typ av ord som testas i högskoleprovet minskar, särskilt hos de yngsta. Vi kan notera att de ord som försämras mest är inhemska ord, det vill säga ord som har germanskt eller nordiskt ursprung. Ord som också finns i engelskan (men i vissa fall lånats in direkt från romanska språk eller latin) står sig generellt bättre i ordförståelsen.

    Resultaten kan inte förklaras med hänvisning till en ökad andel provtagare med utländsk bakgrund. Under den tid som studeras har andelen provtagare med utländsk utbildning legat konstant (och varit låg). Och i skolan ökar andelen elever med utländsk bakgrund först efter den period som är intressant för vår studie.

    Av allt detta kan vi dra flera slutsatser. Att försämringen sker från 2006 och framåt överensstämmer på ett nästan övertydligt sätt med studier av svenskars medievanor (framtagna av exempelvis SOM-institutet). För de generationer som visar kraftigt försämrad ­ordförståelse går även tidningsläsandet kraftigt ner under samma period. Samtidigt går användandet av sociala medier av olika slag upp, och sannolikt konsumtionen av engelskspråkiga filmer, texter, spel etcetera – vilket kan förklara varför de ord som har släktskap med motsvarande engelska ord står sig bättre i ordförståelsen.

    Resultatet av vår studie speglar alltså de stora förändringar i medielandskapet och i läsvanor som kommer sig av de senaste decenniernas digitala ­revolution. Det ordförråd som den yngre generationen fått med sig är ett annat än det de äldre generationerna en gång fått med sig. Vår studie kan dock inte säga något om storleken på ungdomars ord­förråd – det kan mycket väl vara lika stort som äldre generationers, men det är ett annat ordförråd.

    Att skillnaden mellan äldre och yngre vad gäller förståelsen av specifika ord är stor är i sig naturligt: man lär sig ord genom livet i takt med att man ­behöver kunna dem. Men att skillnaderna mellan generationer ökar, dessutom snabbt, och att förståelsen för högskoleprovsord minskar är viktigt att ta på allvar. Det innebär nämligen att avståndet till högskolans ordvärld ökar, men risken är att språnget blir alltför stort att ta för en växande andel. Det innebär också ett problem för ett aktivt medborgarskap i ett demokratiskt samhälle. Högskolans, ­politikens och de samhälleliga institutionernas språkbruk förändras nämligen inte alls med den hastighet som de framväxande generationernas språkbruk gör.

    Diskussionen om Pisa-resultat och ordförståelse av samhälls- och vetenskapsrelevanta ord bör rimligen handla mer om att hålla ihop samhället och ­motverka klyftor, än om tävlingen länder emellan. Vad gäller diskussionen om skolans del i det hela kan konstateras att den digitala revolution vi sett de ­senaste årtiondena innebär att skolan nu aktivt måste arbeta för att kompensera den splittring och fragmentisering av det språklandskap de uppväxande generationerna möter. Nya förhållanden resulterar i nya utmaningar.

    Annons

    Ordkunskapstestet är ett av högskoleprovets åtta ­delar.

    Foto: Yvonne Åsell Bild 1 av 2

    Orddelen på högskoleprovet 2005.

    Foto: Tomas Oneborg Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X