Annons
Recension

JunoDialogen tar priset

Under strecket
Publicerad

Engelskans adjektiv ”quir­ky” (”full av egenheter”) har ätit sig in i svenska filmbeskrivningar de senaste åren. Det rör sig främst om smarta komedier som Garden State och Wes Andersons samlade verk. Karaktärerna har ticks och charmiga vanor – som de matchande joggingdresserna i Royal Tenenbaums – och dialogen är infantil men smart. Formmässigt är filmerna en utstuderad blandning av musik och visuella egenheter (tapeten i Garden state; allt i Andersons filmer) som ger rätt popkulturella referenser. Men nu får Anderson ursäkta – Thank you for smoking-regissören Jason Reitmans Juno, en komedi om en gravid tonårsflicka, tar faktiskt priset som historiens quirkigaste film.

Under de första minuterna blir man visserligen orolig av indiefilmens alla stapelvaror: den unga flickan som köper stora godisklubbor och lillgammalt filosoferar över utemöbler på en gräsmatta – allt under spretig serietidningsgrafik och musik av Kimya Dawson (ena halvan av duon Moldy Peaches som spelade söt pop med texter om droger och sex). Tio minuter senare har Juno vunnit över även det mest cyniska­ hjärta. Historien berättas helt ur sextonåriga Juno MacGuffs (Page) perspektiv: Hon blir gravid efter att ha förfört pojkvännen Bleeker (Cera från Superbad), något som framställs lika oskyldigt som allt annat i filmen. Juno bestämmer sig för att inte göra abort efter ett besök till kliniken, där en abortmotståndare informerat henne att ”din bebis redan har naglar”. Istället hittar hon ett yuppiepar i en tidningsannons (Bateman och Garner) som vill adoptera och blir under graviditeten vän med dem.

Annons
Annons
Annons