Diagnos kan ge stöd som inte hjälper
SKOLSTÖD. Många föräldrar ser en diagnos som dyslexi eller adhd som nyckeln till att deras barn ska få hjälp i skolan. Diagnoser ger visserligen extra stödresurser, men de är inte alltid anpassade efter barnets specifika behov och kan till och med försvåra för barnet, visar Joakim Isakssons avhandling.
”Jag trodde att det skulle vara relativt vanligt med pedagogiska hjälpmedel för främst dyslektiker, det finns många databaserade program. Vissa elever hade tillgång till bärbara datorer, men det var ingen självklarhet. Jag är lite förvånad att det inte var mer utbrett”, säger Joakim Isaksson, som i sin avhandling undersökt hur barn i behov av särskilt stöd blivit bemötta.
Gruppen elever i svenska skolan som bedöms vara ”i behov av särskilt stöd” har ökat under det senaste decenniet. När man i dag talar om elever i behov av särskilt stöd finns det ofta en medicinsk förklaring eller diagnos som förklarar skolsvårigheterna och legitimerar behovet av stödinsatser.
I skollagen står inte ett ord om diagnoser utan bara att ”om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd”, vilket i teorin innebär en oinskränkt rätt för alla elever med dokumenterade svårigheter i skolarbetet att få hjälp. Men skolans resurser är ändliga och i praktiken ser det inte ut så.