X
Annons
X

Frans G Bengtsson: Detektivlitteratur

Läs mer om Streckare från 100 år
Frans G Bengtsson (1894–1954)
Frans G Bengtsson (1894–1954) Foto: IBL

Var äro vår barndoms mästerdetektiver? – de ödesdigra män som mera än skolflickors charm och gymnasiala kortspelscirklars rödvinstoddyorgier drogo oss bort från välsignelsebringande läxläsning; de stora män, som mera än målsmän och lärare förmådde elda vår håg för det rena förnuftets prestationer, ehuru visserligen inte enbart för den saken. Var är Nick Carter, den store mannen, som egentligen utan större förskyllan gav namn åt en litteraturart? Var är Sexton Blake, som löpte som aldrig sinande följetong i en veckotidning kallad "Förgät mig ej" och som sanningen att säga inte spillde tid på förnuftsutredningar så länge han hade skott kvar i revolvern? Var är Martin Hewitt, som löste mysterierna om den nedfallna papegojburen och det självavlossade geväret? Mitt minne är oklart rörande honom: kanske författaren hette Martin Hewitt och hans detektiv något annat.

Var är Paul Beck, underbar i skarpsinne? Och var är fru Paul Beck, om möjligt ännu skarpare? Fru Paul Beck var från början en ogift kvinnlig detektiv, som kom att samarbeta med Paul Beck och därvid avlockade denne de allvarligaste uttryck för uppskattning samt inom kort ett äktenskapsanbud. Resultatet blev i viss mån alltför bra; ty ur äktenskapet framgick Paul Beck Jr., ävenledes detektiv, vars skarpsinne hastigt blev sådant, att pappa och mamma Beck sutto stumma och gapande, med förstånd såsom sköldpaddors bredvid hans. Denne yngre Paul Beck fick ingen lång bana, troligen emedan han visade sig högst ansträngande för den stackars författaren, som tagit till alltför kraftigt vid hans skapande.

Var är en högst lysande motsvarighet till denne, den lille reportern Joseph Rouletabille med det klotrunda huvudet, mannen som löste det Gula Rummets i sanning högst förbryllande hemlighet och som i högdramatiska moment ofta kände doften av den Svartklädda Damens parfym och därvid av någon anledning alltid fick tårar i ögonen, hur upptagen han än kunde vara. Han var hittebarn och hade, som det småningom visade sig, fått sitt goda huvud genom att vara son till en mästerförbrytare och en utomordentligt själfull professorsdotter Han blev slutligen kallad till Ryssland och stärkte där den kordiala ententen genom att rädda tsaren ur ett antal dynamitbemängda komplikationer; men därefter lät han aldrig mera höra av sig.

Och var är gamle professor van Dusen, snusig och grå, vars hjärnkapacitet, fruktansvärd för Newyorks utsöktaste förbrytare, var sådan, att han efter två lektioner i schackspel – ett spel om vilket han dessförinnan ingenting visste – besegrade världsmästaren i ett parti på 32 drag?

Annons
X

Dessa och andra äro långt borta och te sig åtskilligt dimmiga nu. Däremot äro naturligtvis genrens stora klassiska gestalter alltjämt oförbleknade: Monsieur Dupin, gåtfull och övernaturligt logisk bak blåa glasögon i sin från allt dagsljus omsorgsfullt skyddade dubblett i Paris; Monsieur Lecocq, ävenledes i Paris, långvarigt sysselsatt med den svåra identifieringen av "Mai, utan förnamn, utländsk artist"; samt först och sist Sherlock Holmes. Till raden av litteraturens "eviga följeslagare", en rad som börjar ungefär med Odysseus och därpå via Tristan och Skarphedin går över Hamlet och Don Quijote och vidare, för att under 1800-talet ökas med Mr Pickwick, d'Artagnan och Long John Silver, sluter sig utan tvivel Mrs Hudsons excentriske hyresgäst i 221 B, Baker Street. Han är bland det välkändaste av allt i litteraturen: utmejslad, definitiv avvikande från allt, annat fulländad på en gång som individualitet och som typ; det är svårt att tänka sig att han skulle kunna bli föråldrad och bortglömd. (Sherlock Holmes har också blivit föremål för den enastående utmärkelsen av en biografi, som regelrätt grundats på minutiös sammanställning av alla Conan Doyles uppgifter om honom.)

Jämte monsieur Dupin har han åstadkommit de vackraste exemplen på ren slutledningsförmåga; detta trots hans ryktbara misstag angående cykelspåren (i berättelsen om den stulne arvtagaren) och trots ett par små privatdemonstrationer som få tolkas som lyckade försök att driva en smula gyckel med doktor Watson. Endast rent ytligt sett kan han numera te sig föråldrad: bilar och flygmaskiner stodo inte honom till buds, han åkte ännu i hästdroska, och det nu högt utvecklade brytandet av tidtabellsalibier sysslade han sällan eller aldrig med. Men t.ex. rörande en så viktig sak som mordverktyg stötte han stundom på mycket vackra ting, som alltjämt göra ett fullt tillfredsställande intryck: "Jag kände von Herder, den blinde tyske mekanikern som på uppdrag av framlidne professor Moriarty konstruerade detta ljudlösa gevär". Och hans egenhändigt hopställda alfabetiska förbrytarregister, en diger volym, är nog fortfarande det bästa av alla liknande ting på någon detektivs hylla, fullt av glimtar av aldrig berättade fall när han filosoferar för Watson vid bläddrandet efter någon aktuell person: "Min samling på M är vacker. Bortsett från framlidne professor Moriarty, vars namn ensamt är tillräckligt att sprida glans över en bokstav, ha vi här Merridew, avskyvärd i åminnelse; Morton, den store giftblandaren; Morgan, som slog ut min vänstra ögontand i väntsalen vid Charing Cross… Och här är vår man av i kväll, överste James Moran…" Holmes tog förmodligen den boken med sig, när han till sist drog sig tillbaka till en fridfull lantlig avkrok för att på sin ålderdom syssla med biodling; i varje fall synes doktor Watson aldrig ha fått den i sin hand.

Efter honom ha litteraturens detektiver blivit många, och varje år ser nya blomma upp och i många fall åter förvissna. De ha ständigt turen att träffa på förbrytare som åstadkomma de mast raffinerade ting, och bli dock alltid i stånd att befordra sådana sinnrika herrar till laga näpst och att därefter såsom avslutning (på sid. 312 och följande) inför en vördnadsfullt lyssnande krets av polismän och oskyldigt misstänkta åstadkomma ett bländande kåseri om de subtila intellektuella processer som kommit dem att genomskåda alltsamman. Trots sin osvikliga effektivitet äro somliga av dessa moderna mästare tämligen outhärdliga i längden; som t.ex. Austin Freemans pompöse doktor Thorndyke, John Rhodes doktor Priestly och framför allt van Dines helt misslyckade Philo Vance, vars tillgjordheter och sorgliga försök till kvickhet hans författare aldrig tröttnar att servera, med en beundran som inte är smittosam. Inte heller Baileys Mr Fortune och Berkeleys Roger Sheringham vinna i högre grad ens hjärta, ehuru de med överlägsen nonchalans bemästra de mest otroliga ting; och det är tvivelaktigt huruvida John Dickson Carrs astmatiske doktor Fell är sin mycket begåvade författare fullt värdig. Philip Macdonalds överste Grethryn och J.J. Conningtons Sir Clinton Driffield äro bättre än dessa; samt naturligtvis Freeman Wills Crofts sällan blixtrande men alltid hederligt arbetande inspektor French, tidtabellsgåtornas störste mästare; men upp till fullt klassisk höjd komma dock knappt ens dessa.

Efter Sherlock Holmes finns det kanske sammanlagt fyra, som äro alltigenom värdiga efterträdare till honom och samtidigt fullt självständiga som karaktärer: Bentleys Philip Trent, sådan han var i "Trent's Last Case", utkommen 1913 och numera allmänt erkänd såsom den yppersta bland alla detektivromaner (i den andra bok där han figurerar, "Trent's Own Case", av i fjol, är han en jämförelsevis blodlös gengångare); Agatha Christies Hercule Poirot, ursprungligen i belgiska polisen, numera privatdetektiv i England, med sitt äggformade kranium, sina vaxade mustascher sitt pedantiska ordningssinne och sina ryktbara grå hjärnceller, hjälte i ett halvtjog böcker; Dorothy Sayers Lord Peter Wimsey, från början mycket sympatisk såsom elegant dagdrivare och pladdrare av godlynt nonsens, i senare volymer en alltmera innehållsrik och fördjupad karaktär, nyligen till och med gift; samt A.E.W. Masons store Monsieur Hanaud.

De tre förstnämnda äro välbekanta för alla läsare av detektivromaner, även i vårt land; Monsieur Hanaud däremot (sådan han ter sig i "At the Villa Rose", "The House of the Arrow", "The Prisoner in the Opal" och ett par till) är kanske mindre känd och torde aldrig kunna bli sig själv i översättning, beroende på att en av hans personliga egenheter består i ett flitigt uppsnappande och lika flitigt missbruk av det engelska språkets idiom och märkliga talesätt. Han är en storslagen och mycket älskvärd person, med en särskild fallenhet för att rädda vackra engelska flickor ur hemska situationer i Frankrik; och som god fransman är han fullt på det klara med sin ojämförliga storhet som detektiv, med vilket han aldrig sticker under stol. "Vad är ert namn?" frågar en tacksam gäst i en ekonomiskt bedriven baccaratklubb i London, när ett skickligt avslöjande verkställts av en grovlemmad och jovialisk man med rörligt skådespelaransikte och blå skäggbotten, introducerad som harmlös keramikfabrikant från Limoges. Den falske krukmakaren slår ut med handen i en magnifik gest: "Jag är Hanaud. I varje generation har La Surété i Paris en Hanaud. Jag är den som finns nu". Tyvärr är han i den senaste bok där han figurerar (översatt till svenska under titeln "Schackpjäserna spela sig själva") inte längre fullt på sin höjdpunkt; hans författare är numera tämligen till åren kommen.

Utom dessa fyra klassiska gestalter efter Sherlock Holmes finns det naturligtvis också en femte, fullt i jämnhöjd med dem, nämligen Chestertons Fader Brown; men Fader Brown (som nu tyvärr aldrig mera kommer att framträda) är en genre för sig och kan inte jämföras med någon annan. Som utforskare av brott (det vore nästan vanvördigt att kalla honom detektiv) reder han sig utan förstoringsglas, utan tumavtryck, utan tidtabeller, utan planritningar och utan analyser av maginnehåll. Han vistas på ett plan där allt sådant är av sekundär betydelse, och sina lösningar åstadkommer han inte endast emedan han är klar i huvudet utan även, och kanske framför allt, emedan han såsom katolsk präst är väl hemmastadd bland människosjälens samtliga egenheter. Han vållar en gång allvarlig moralisk ängslan hos sin vän, f.d. mästerförbrytaren Flambeau, förmedelst några fåmälda antydningar ur de djup av ondska som han tack vare verserade biktbarn är förtrogen med; och även på annat sätt spelar hans katolska prästutbildning in; vid ett mer än vanligt svårgenomskadat fall brister han ut i stilla jämmer över att hans logiska förmåga måtte ha börja trubbas av, ehuru den fordom satt honom i stånd att penetrera de finaste ställena i Sankt Thomas ab Aquinos Summa Theologiæ – en sak gentemot vilken även de svåraste kriminalproblem, kompositioner av sinnevärldens barnsliga amatörer, borde te sig enkla nog. Intuitionen hos Fader Brown är nog stundom minst lika mycket framträdande som logiken, och ibland äro kanske hans slutledningar inte så helt övertygande; men när han är som bäst blir resultatet sådant som i "The Queer Feet" (rörande anledningen till att de Tolv Sanna Fiskätarnas klubb numera vid sina högtidsmiddagar uppträder i grön frack), en historia som i sin enkla och klara fulländning hör till samma sällsynta klass som Poes "Det stulna brevet" och Conan Doyles "De sex Napoleonbysterna".

I de böcker, där dessa nämnda och hundratals andra detektiver utföra sina bravader, variera naturligtvis de litterära kvaliteterna från den yttersta primitivitet och uselhet till ett stundom mycket högt plan; bland vanliga allvarliga och "psykologiskt fördjupade" romaner vore det inte så lätt att i senare års produktion leta upp ting som i fråga om komposition, stil, personteckning, kvickhet och allmän intellektuell förträfflighet skulle kunna ta upp tävlan med t.ex. Bentleys ovan nämnda mästerverk, eller med Dorothy Sayers böcker när de äro som bäst: "Gaudy Night", "Murder must Advertise" och "The Nine Tailors", den sistnämnda hennes yppersta sak. Däremot synes den korta detektivberättelsen ha sett sina bästa dagar och har kanske, efter Chestertons bortgång, inte kvar någon stor utövare. Nedgången i denna genre förklaras från sakkunnigt engelskt håll bero på två ting: dels på att en detektivförfattare som får en god idé inte är mycket pigg på att kasta bort idén på en "short story" utan hellre broderar ut den till en fullvuxen roman, som numera alltid ur kassasynpunkt gör sig bättre; dels därpå att redaktörerna för vecko- och månadsmagasin inte längre vilja ha bidrag på 12 000 ord som förr, utan sätta maximum vid ungefär 6 000 – och med 6 000 ord låter sig ingen god detektivhistoria åstadkommas, utan endast ting i amerikaniserad standardstil.

En speciell litterär förträfflighet, framtvingad av genrens krav och inte av någon medveten konstnärlig strävan, är gemensam för alla detektivberättelser, romaner såväl som korta historier. Den billiga och helt misslyckade form av s.k. psykologisk fördjupning som fräter den moderna romanen och efterhand hotar att förvandla den till ett mellanhavande mellan okonstnärliga författare och fordringslösa läsare av enklaste sort, är detektivgenren en gång för alla fri från: dess författare kunna aldrig hänge sig åt den omtyckta romanförfattarsporten att efter behag krypa in i sina gestalters medvetanden för att – förmedelst ett billigt uppradande av själstillstånd och tankefragment, hedrat med namnet psykologisk analys – presentera vederbörande "fördjupat och inifrån". Dylikt övernaturligt manipulerande är uteslutet i detektivromanen av flera anledningar: författaren kan inte krypa in i sin detektivs medvetande och ge förtroliga glimtar därifrån, ty därmed skulle läsaren alltför fort märka varåt detektivens misstankar tenderade, och spänningen och slutöverraskningen skulle därmed försvinna; inte heller kan författaren krypa in i medvetandet hos någon av de övriga skildrade personerna, alldenstund dessa enligt förutsättningen äro okända storheter, av vilka var och en kan rymma förbrytaren. Detektivromanen är sålunda på denna viktiga punkt en hederligt realistisk och strängt konstnärlig genre, lika fri från oformlig pseudopsykologisk invärteshet som själva de isländska sagorna i tiden; detektiven och läsaren med honom är hänvisad till att bekanta sig med sina människor utifrån, med naturliga hjälpmedel endast – observation, samtal och analogislut –, alltså på samma sätt som vi alla i verkligheten få förvärva vårt mått av kunskap om de människor vi umgås med. Ty vi alla äro i det avseendet trevande detektiver och ha även i de förtroligaste fall endast yttre (och ofta bedrägliga) indicier att rätta oss efter.

Självfallet modifieras denna regel i de talrika fall då berättelsen serveras i jagform, varvid det talande jaget så gott som alltid är en på doktor Watson kalkerad figur, detektivens gode vän som är med om allt och noterar allt utan att förstå ett smack av det hela: Poirots vän kapten Hastings, Hanauds vän Mr Ricardo och många andra. Men dessa berättande män förbli med nödvändighet blygsamma element i anrättningen, emedan deras förstånd äro enkla och deras roll endast är att referera; konstnärligt fylla de den missionen att läsaren efter att vid bokens slut ha måst konstatera att hans eget skarpsinne är mindre utpräglat än detektivens, räddas från intellektuell modfälldhet av det trösterika medvetandet att han, läsaren, dock är märkbart klyftigare än doktor Watson och dennes likar. En följd av invärtespsykologiens ytterst ringa rum i detektivlitteraturen (där för övrigt många utövare, som t ex Dorothy Sayers, reda sig helt utan Watson-figuren) är att dialogen, som i den vanliga nutida psykologiska romanen vanligen är ett bedrövligt område (helst så mycket som möjligt ersatt av ändlösa invärtesreferat, som gå lättare att tillverka), i detektivberättelserna ofta står på en hög nivå. Detektivförfattaren är helt enkelt tvingad att behärska dialogstilen, emedan för honom ingen annan möjlighet finns för återgivandet av de uppträdandes tankar; en författare som saknar förmågan att skriva god dialog kan svårligen åstadkomma en god detektivberättelse. Alla de stora detektiverna äro därför famösa män i samtal, låt vara att de dessemellan kunna visa sig pinsamt tystlåtna gentemot nyfikna vänner; Holmes, Lord Peter, Poirot och Hanaud kåsera med den yttersta charm och underfundighet, för att med menlös min, och utan att patienterna märka något, lirka fram sanningar ur skygga själar. I minst lika hög grad som för själva konstruktionens och spänningens skull kan man prisa en sådan mästerlig förmåga som Dorothy Sayers (som förvisso alltid konstruerar fina problem) för den humor, grace och snärt som hennes dialog alltid präglas av.

I svensk översättning föreligga för ögonblicket tre nya detektivromaner, de första i en nystartad serie (Nicholas Blake: Dödens skal, C.J. Masterman: Tragedi i Oxford, Rupert Penny: Den talföre polismannen. Översatta av Beatrice Cronstedt. Nordstedts, 1937.) Detta torde vara första gången Norstedts förlag tar sig an detektivlitteraturen; att så nu skett är glädjande och bör utan tvivel bidraga till att denna av litterära personer ofta en smula föraktade litteraturart når ett oklanderligt anseende även hos oss; så mycket mera som dessa volymer samtliga äro av hög klass. Två av dem äro sina författares förstlingsverk, under det Nicholas Blake skrivit endast en roman före "Dödens Skal". Alla kunna därför förmodas vara nya bekantskaper för den svenska publiken, och alla äro verkligen bekantskaper värda att göra; ingen prägel av nybörjarskap märkes hos någon. Rupert Pennys talföre detektiv är en professionell förmåga, "inspector" från Scotland Yard, kanske den ungefär sjuttiofemte inspector från detta berömda ställe som under tidernas lopp blomstrat i litteraturen; men han är individuellt utformad mycket sympatisk och bör ha en lysande bana framför sig; och ingen kan klaga på bristande inveckling i det problem han här under rikliga ordflöden har att brottas med. Nicholas Blake är en kultiverad och mångkunnig författare, bland annat utrustad med en god stil (som väl tillvaratagits i den skickliga översättningen); och under bokens läsning torde inte många genomskåda upplösningen, trots att materialet finns hederligt lagt till rätta. Möjligen lider denna bok i någon mån av att sekundära mord under handlingens lopp äga rum, en sak som alltid är betänklig; men större kompositionella skönhetsfläckar äro de dock här knappt, på grund av det helas uppläggning.

Bäst av dessa tre är förmodligen "Tragedi i Oxford", en bok med stor litterär och annan förträfflighet och med den rätta akademiska tonen. Att fundera ut ett vackert litterärt mord i en universitetsstad – t.ex. under pågående stormar kring en tom professorsstol – har alltid förefallit mig som ett av tillvarons större önskemål; av engelska författare har något liknande ett par gånger proberats, men så vitt jag vet inte tidigare med så vällyckat resultat som här. Detektiven, en gästande kriminaljurist från Wien, är på allt sätt förstklassig; Watsonfiguren representeras av en äldre, melankolisk och bland praktiska ting ganska bortkommen dekanus, som emellertid refererar händelserna med en förförisk stil och med lagom antal små personliga akademiska utvikningar. Belästa personer med förhandsförakt för detektivlitteratur skulle kanske kunna förvärva sig en ny form av litterärt nöje genom att i hur skeptiskt tillstånd som helst försöka sig på en bok som denna.

Annons
X
Annons
X

Frans G Bengtsson (1894–1954)

Foto: IBL Bild 1 av 2
Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X