Annons
Recension

Jan GrothDetaljer visar oss världen

MÅNGTYDIGT Såväl hos Jan Groth som hos Simryn Gill får man möta det som är lätt att missa. Medan det hos Groth är linjen är det hos Gill materialet – hur skal och plastbitar kan översättas från skräp till mening.

Publicerad

I första rummet på Galleri Riis hänger en stor, svart gobeläng. Mot den becksvarta bakgrunden reser sig en ojämn, bruten linje vävd i vitt garn – som ett hastigt penseldrag. Ändå är inget hastigt i den norske konstnären Jan Groths arbeten som sedan 1960-talet om och om igen arbetat med streck i olika former.

Längs väggarna finns mängder av just streck, tecknade med krita på papper eller lutade mot väggen som skulpturer omsorgsfullt gjutna i brons, eller i mödosamt vävda gobelänger i stort format. Hans konst är som ett samtal med 1900-talets modernism, allt från Agnes Martins tunna streckmålningar till Cy Twomblys måleriska gester. Groth har länge varit bosatt i New York och relationen till den amerikanska moderna konsten är tydlig. På samma gång är hans arbeten med gobelänger, som han gjort tillsammans med Benedikte Groth, fast förankrade i en helt annan konstnärlig tradition.

Annons
Annons
Annons