Annons
X
Annons
X

Olle Josephson: Det vore en vinst att göra sig av med dem

De eller dem-debatten

Den uppblossade debatten om skriftspråkets de, dem och dom har fog för sig: talspråket har förändrats så mycket att en reform vore rimlig. Frågan är bara hur den ska se ut: dom eller de som enda form?

På denna tidnings debattsida den 22 oktober argumenterade gymnasieläraren Henrik Birkebo för att de och dem i skriftspråket skulle ersättas av dom ”från och med januari 2017”. Uppmärksamheten har med all rätt blivit stor. Ärendet är angeläget.

Det var lättare förr. Då kunde många de-dem-tvekare hämta stöd i sitt eget talspråk. Numera skiljer nästan bara finlandssvenskan mellan di och dom i tal. ”Di visade dom di nya filmerna” är lämpligt övningsexempel. Di är subjektsform eller bestämd artikel (di nya filmerna) och svarar mot skriftens de. Dom är objektsform och svarar mot skriftens dem.

Fram till andra världskriget var detta normalt talspråk i hela södra Sverige. Gränsen gick ungefär vid linjen Karlstad-Örebro-Nyköping. Enbart dom var uppsvenskt och allra mest ett Stockholmsfenomen, ännu i slutet av 1800-talet ansett som både vulgärt och fisförnämt. 1900-talets två stora radiotalare, Sven Jerring och Lennart Hyland, sade di och dom.

Annons
X

Dagens 55-åringar kan ha hört åtminstone mormor eller farmor säga ”Di vill inte se dom”. Det har knappast 35-åringen; möjligen erinrar sig hen en högläsande Astrid Lindgren. Därmed har ett slags passiv intuition för skriftens de och dem gått för­lorad. Regeln måste läras in på intellektuell väg. Det är svårt.

Svenska språknämnden frågade 1976 landets svensklärare om besvärligaste språkriktighets­frågor i undervisningen. Meningsbyggnadsprob­lem, svarade 30–40 procent. En knapp femtedel nämnde de-dem-dom tillsammans med andra talspråksformer som stog, husena och medans. ­Förra året gjorde Språkrådet om enkäten. De-dem-dom låg ensamt i topp, långt före allt annat.

Även Svenska Dagbladets läsare har svårigheter. För ett par år sedan sammanställde jag ett SvD-quiz med tio tipsfrågor om de eller dem. Närmare 14 000 SvD-läsare klarade enkla exempel som ”Du får gärna behålla dem” (97 procent rätt). Men 40 procent ansåg att det skulle heta ”Klyschorna, de ska jag spara till en annan gång”, inte dem som här är korrekt objektsform.

Krav på förenklat pronomensystem är ingen ­nyhet. Den stora språkvårdsauktoriteten vid 1900-talets mitt var Erik Wellander, professor i tyska, skapare av SvD:s Språkspalten. Hans ”Riktig svenska”, första upplaga 1939, var bibel på läroverk och redaktioner. Wellander var ingen upprorsman; logik, enkelhet, tydlighet och respekt för rådande bruk var hans rättesnören. Men i fjärde upplagan av sin bok, 1973, begrundar han de redan då tilltagande felanvändningarna av de och dem: ”Det kan ifrågasättas om icke i dylika fall talspråkets dom är att föredra även i sakprosa.”

Wellanders mycket försiktiga rekommendation överensstämde med förändringar i bruket. I svenska morgontidningar 1965 stod det dom i stället för de eller dem i ett fall av 200, nästan alltid i repliker. På 70-talet fyrdubblades dom-kvoten till ett fall av 50. Sedan sjönk den igen, för att först på 2010-talet nå 70-talsnivån. Den dom-dörr som stod öppen på 1970-talet stängdes ganska snabbt.

Dock öppnades en annan dörr 1980 av Bertil Molde, chef för Svenska språknämnden och Wellanders arvtagare som nationens språkvårdsorakel. Molde hade observerat ett ofta förekommande de i stället för förväntat dem i konstruktionen de som. Han hittade otaliga exempel ända från Nya testamentet 1526: ”Så tektes gudhi medh dåraktugan predican frälsa the som troo” (inte ”them som troo”). Moldes slutsats var att de som måste ses som en fast enhet. Både de och dem var därför korrekt i meningar som ”Jag kände ingen av de som var där” eller ”Samhället straffar de som bryter mot lagen”. Därmed hade Molde, och den språkvård som snabbt följde hans rekommendation, tagit det första, lilla steget mot en enkel regel som kunde lösa många problem: ”det är aldrig fel att skriva de”.

Den regeln finns inte än, men nog behövs en ­reform. Svensklärare, journalister, förlagsredak­törer och utredare ska inte behöva belastas med satslösning och formgrubbel inför ett så högfrekvent ord. De har viktigare saker att tänka på.

”Språkriktighetsboken”, utgiven av Svenska språknämnden 2005, och det verk som intagit Wellanders och Moldes roll, ger två råd. ”I sådana fraser där man använder vi används de, och där man använder oss används dem. En annan möjlighet är att jämföra med engelskan, där de motsvaras av they och dem av them.” Utmärkta tips, och intressant nog uppmanas vi att lita till vår engelska språkkänsla för att lösa modersmålsproblem. Men hur långt räcker det inför en mening som ”Jag målade först de blåa stolarna, sedan de gröna, sedan dem jag snickrat själv, och jag målade dem alla röda”?

Sedan det demokratiska genombrottet har förhärskande språkvårdsuppfattning i Sverige varit att det gemensamma skriftspråket, så långt möjligt, ska uppfylla tre krav: lätt att använda, lätt att lära och lätt att förstå. Att alltid kunna skriva dom – eller de om man föredrar en Moldeartad reform – svarar naturligtvis mot de två första punkterna. Och enhetsformen stupar inte på den tredje. Visst går det att konstruera tvetydiga meningar som ”Dom såg dom”. Men det är skrivbordprodukter som nästan alltid blir entydiga i sitt sammanhang.

För några år sedan samlade jag 300 dem-exempel ur olika genrer för att se om de blev otydliga vid utbyte mot de. Jag hittade ett enda fall, typiskt nog i modernistisk lyrik. ”Morgonen frågorna ställer / i ett klarare ljus. Natten dem ständigt fördjupar”, skriver Ragnar Thoursie i ”Nattlig position” (1944). Hade vi de (eller dom) som enhetsform skulle vi inte veta om det var natten eller frågorna som fördjupade.

Argumentet att språket blir torftigare utan dem håller alltså inte streck. Språklig rikedom innebär inte en stor uppsättning talspråksfrämmande böjningsformer i ett skriftspråk som få behärskar fullt ut. I så fall var nog svenskan som rikast på 1300-talet. Tvärtom, ett språk är rikt när så många som möjligt kan delta i skriftliga kommunikationen på någorlunda lika villkor och öppenheten för nya ord och begrepp – inlånade eller hemmagjorda – är stor.

Knäckfrågan är alltså inte om reformen behövs, utan hur den ska se ut: dom eller de som enda form? Birkebo förespråkar dom av flera goda skäl. Vi säger dom, och många skriver det redan. Och kanske viktigast: de ser ut som talspråksstavning av det. Detta är ett välkänt problem i dagens svenskundervisning. Elever kan förvirras av en tänkt regel: ”Talets dom skrivs alltid de, och talets de skrivs alltid det.” Enklare då att helt ta bort både de och dem från skriften. Regeln blir ”Talets dom skrivs dom, och talets de skrivs det”.

Men mycket talar också för de. Det är ett mindre ingrepp i rådande skriftspråksnorm, och kontinuitet är en dygd för att undslippa uppslitande språkstrider och stilistiskt kaos. Äldre litteratur – det vill säga dagens – skulle kännas föråldrad den dag dom är enda form. Intrycket blir inte det samma med allenarådande de. I vanlig sakprosa går det nämligen närmare tio de på ett dem, så försvunna dem märks inte så mycket. (Paradoxalt nog är vanligaste de-dem-fel i dag överanvänt dem.) En de-reform är också lättare att godta för de som lärt sig, behärskar och uppskattar de-dem-distinktionen.

Ett eventuellt nytt system måste nämligen leva parallellt med den gamla ordningen en längre tid. Högfrekventa ordformer tar ett par generationer att förändra. Hens snabba etablering på ett par år är ett undantag; ordet fyllde en semantisk lucka, framför allt i skriftspråket. Dom, de eller dem bär inte ny betydelse. Bättre parallell är avskaffandet av verbets särskilda pluralformer som (de) voro eller (vi) gingo. Efter 65 års diskussion – Almqvist reste frågan redan 1840 – började en lika lång reformperiod 1906 då Selma Lagerlöfs lanserade enhetsformer (de var, vi gick) i dialogen i skolboken ”Nils Holgersson”. Slutpunkten sattes på 60-talet när pluralformerna togs bort också ur lagspråket.

Skolundervisning och enskilda, mycket medvetna skribenter kan i princip byta system från en dag till en annan. Men den vanliga privatskribenten, eller yrkesskribenten med bestämda stilpreferenser, varken kan eller ska hindras från att fortsätta i gamla banor. Vi har alltid följt delvis olika normer. Alternativformer är vanliga i Svenska Akademiens ordlista: ska/skall, spritt/spridit, betalat/betalt.

Jag lutar alltså åt en de-reform. Tillämpa redan nu, framför allt i skolan, Språkrådets kloka rekommendation ”är man osäker är det störst chans att det blir rätt om man skriver de”. Ange de som enhetsform i nästa upplaga av Svenska Akademiens ordlista. Förlag, tidningsredaktioner, myndigheter och andra kan gå över till enbart de när flertalet medarbetare uppskattar eller åtminstone accepterar förändringen. Det sker knappast före 2040, när dagens högstadieelever närmar sig den hegemonibildande 40-årsåldern. Dem ska finnas kvar som alternativ objektsform, liksom dom som talspråklig alternativform. Så får vi se hur de skriver 2076.

Slutligen, varför bråkar vi så mycket om de-dem-dom? Frågan har väl inga identitetspolitiska och normkritiska dimensioner som hen? Jo, bara språksociologiska oskulder tror att endast ordens betydelse uttrycker hemhörighet och självbild. Uttal, stavning, formval kan vara minst lika identitetsbärande. Många har en gång tillägnat sig lite kulturellt kapital genom att lära sig skilja på de och dem och läser ett dom som en stark signal om talspråklighet och vardaglighet. De har goda skäl att känna sig hotade av de som säger att den kunskapen är föga värd. Samhällsklass, ålder och kultursyn kommer därför att till stor del bestämma hur vi grupperar oss i kommande de-dem-dom-strider.

Det hjälper inte att jag hävdar att vi klarar oss bra utan dem. I den här artikeln har jag, förutom omnämnanden och exempel, inte använt dem en enda gång. Vid ett par tillfällen skrev jag de i stället. Såg ni de?

Annons
Annons
X
Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X