Annons

Nicklas Berild Lundblad: Det vi säger och det vi tycker

Foto: CLEIS NORDFJELL
Publicerad

**När Simone Weil **i ”Att slå rot” skisserar huvuddragen i det Frankrike hon hoppas ska uppstå efter andra världskriget så brottas hon med yttrandefriheten. Hon har sett nazismen växa fram och inser vad hat och propaganda kan göra med en nation, samtidigt som hon inser att begränsningar av yttrandefriheten med nödvändighet leder till att staten på ett eller annat sätt kringskär den individuella friheten. Därför föreslår hon ett system där man kan yttra vad som helst, och utan rädsla för repressalier – men om man menar det man yttrar så skall man kunna hållas ansvarig för det.

Det ser ut som en paradox, men det utrymme hon tecknar mellan yttranden och meningar – det vi bara säger och våra åsikter – håller i dag på att försvinna. Dagens offentliga samtal följer ofta en tröttsam formel där ett yttrande nålas fast vid den som yttrat det och där denne därefter avkrävs – och ofta lämnar – en ursäkt. Räddhågsenheten ökar och utrymme för ett verkligt samtal – en dialog där vi prövar våra yttranden för att se om det också är det vi menar – krymper försvinnande snabbt.

Annons
Annons
Annons
Annons