Det ven så hårda vindar genom året som gick

Under strecket
Publicerad
Annons

Det var ett år som började i becksvart mörker, i svallvågorna efter den naturkatastrof som ingen kunnat förutse. Bara några veckor senare drev stormen Gudrun in över södra Sverige, så raserades vår välfärdstrygghet och människor tvingades lämna hus och hem för att inte frysa ihjäl.
”Stor i orden men liten på jorden” skrev vi i min barndoms poesialbum när fantasin tröt och alla rappare rim gått åt.
I år tvingades vi inse att sanningen är precis så enkel - och obönhörlig. Inte hjälper storvulna ord och högstämda löften, inte klarar vi oss ens med lagar eller internationella överenskommelser den dag naturen gör uppror. Då står vi där som små tummetottar, hjälplösa och utlämnade.

Allt mänskligt våld har en gärningsman, en person som vi kan skuldbelägga och vända vår avsky emot. Naturkrafterna drabbar oss utan avsändare. I tsunamins spår kan vi anklaga en statsminister och en utrikesminister för att de inte gjorde sitt jobb, men då handlar det om efteråt. Efter helvetet. Efter att världen gick sönder,
rent bokstavligt.
Så länge vi kan övertyga oss själva om att ingen mänsklig makt hade kunnat förhindra att det som hände verkligen inträffade, så länge kan vi luta oss tillbaka, befriade från eget ansvar. Sanningen är en annan. Varenda dag medverkar vi till att förstöra luft och vatten. Envist och idogt arbetar vi på vår egen undergång, drar vårt strå till den stack som en dag kan vara så förstörd att vi inte har en chans att överleva. Om vi nu ska måla upp framtiden med de dystraste färger.

Annons
Annons
Annons