”Det var tyst, alldeles fruktansvärt tyst”

Under strecket
Publicerad
Annons

Genève För snart tio år sedan: Solen gassade obarmhärtigt från himlen i hjärtat av Rwanda en sommardag 1994, när jag stod öga mot öga med ett folkmord.
Redan på långt håll blandades den ljuvliga blomdoften med en söt, kväljande stank från tusentals ruttnande kroppar.
Vi hade kört i timmar på guppiga grusvägar mellan bananplantage och majsfält, genom ett fullständigt öde landskap. Det var tyst, alldeles fruktansvärt tyst. Inga människor syntes, inga skrikande barn hördes, inga kokkärl över eldar slamrade. Något enstaka vildsvin bökade i jorden, några bananblad prasslade i vinden.
Allt liv tycktes vara utplånat.
Framme vid den röda stenkyrkan i byn Nyarubuye mötte en grotesk syn. Människor, mest tutsier, hade tagit sin tillflykt till kyrkorna för att söka räddning - men förgäves.

Marken kring kyrkan var täckt med tusentals människor som avrättats på de mest horribla sätt. Kvinnor med barn på ryggen låg i gruset med ansiktena förvridna i dödsångest. Spädbarn som fått armar, ben, näsor och öron avhuggna
hade slängts i snåren. Unga män hade skjutits rakt i pannan. De som försökt fly hade stoppats med machetehugg i huvudena.
Det var stekande hett och vi klev in i den svala kyrkan. Där inne låg halshuggna kvinnor och barn staplade på varandra i ett blodigt kaos av uppslagna biblar, patronhylsor och avföring. Människor som försökt gömma sig i sakristian hade hackats ihjäl med djungelknivar. Framför altaret låg en huvudlös kvinna med sitt spädbarn i famnen. Några män hade bränts till döds när de knäböjt till bön.

Annons
Annons
Annons