”Det var inget konstigt att inte ha en pappa”
SAKNAR INTE PAPPA. Tidigare berättelser från läsare handlade om det tomrum som en frånvarande eller okänd pappa lämnar. Men alla barn känner inte så. Här är några fler reaktioner med anledning av artikelserien om singelkvinnor som skaffar barn genom spermiedonation. Fler läsarmejl kommer senare.
Min mamma skilde sig när jag var två år gammal och jag har bara ett par ögonblicksminnen från pappa från den tiden. Efter nästan tio år gifte mamma om sig och de fick ett barn. Den pappan, vi kan kalla honom Pelle, blev aldrig min ”nya pappa”, Pelle hade bara ögonen för sitt barn. I min värld under uppväxtåren var Pelle mitt syskons pappa, punkt slut.
Jag visste att min pappa bodde i en annan stad och hade en ny familj. Han var inte intresserad att ha kontakt med mig (han har sitt nya liv nu, sa mamma) mer än ett vykort till min födelsedag ibland när han kom ihåg. I dag, som snart blivande pensionär, tror jag mig veta att det var hans nya fru som påminde honom att han hade ett barn i en annan stad och tyckte att han i alla fall kunde komma ihåg min födelsedag.