Annons

Leif Lewin:Det som tycks vara nytt i svensk politik är sig likt

Del av riksdagshuset.
Del av riksdagshuset. Foto: Kjell-Arne Larsson/TT

Partipolitiska samarbeten är en grundbult i svensk demokrati. Är det ett tecken på konstitutionell svaghet? Tvärtom. Sverigedemokraterna, regeringskrisen, januariavtalet och coronakrisen visar att det är samverkan över parti- och blockgränserna som skapar den mest effektiva politiken.

Under strecket
Publicerad

Yttre tryck leder till inre samling, det är en gammal statsvetenskaplig sanning. I riksdagen har coronapandemin lett till samverkan . Men samarbete över parti- och blockgränser fanns redan före coronan. Vårt partipolitiska system imploderade under den långvariga regeringskrisen 2018–2019, som till slut utmynnade i januariavtalet. I massmedierna kunde vi läsa att Sverigedemokraternas framväxt hade skapat ”ett nytt politiskt landskap” och det var den situationen som avtalet var ett svar på. Januariavtalet har emellertid djupare historiska och teoretiska rötter än så.

När parlamentarismen lanserades i slutet av 1800-talet, var det ett omstritt begrepp. Mot vänsterns idéer att majoriteten skulle bilda regering och minoriteten opposition gick konservativa statsvetarprofessorer till storms och förordade istället samverkan partierna emellan till samhällets bästa. Detta var vad svensk politisk tradition påbjöd. Mot ”majoritetsdemokratin” ställdes ”samarbetsdemokratin”. Den förra söker tillgodose preferenserna hos ”en majoritet”, den senare vill gå ett steg längre och tillgodose preferenserna hos ”så många som möjligt”. Även ledaren för den vänsteregering som införde allmän rösträtt och parlamentariskt styrelseskick, statsminister Nils Edén, skrev att en svensk regering samarbetar med riksdagen på ett helt annat sätt än den i England, parlamentarismens förlovade land.

Annons
Annons
Annons