Annons

Arne Melberg:Det skrivna är sällan hugget i sten

Före tryckpressen levde handskrivna texter sitt eget liv, ständigt justerade och kommenterade. En ny avhandling visar hur tryckpressen förändrade vår syn på det skrivna ordet och skapade förutsättningar för en litterär offentlighet.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Själens medium lyder den kryptiska titeln på en mäktig volym av
Thomas Götselius, nyligen försvarad som avhandling i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Underrubriken är lite mer upplysande: ”Skrift och subjekt i Nordeuropa kring 1500.” Avhandlingen handlar mycket riktigt om hur subjektet (”själen”) tillägnar sig skrift (”medium”) och blir till i skrift vid den tid då boktryckarkonsten ändrar alla villkor för att skriva och läsa. Det är ett lärt arbete i klassisk stil: Götselius rör sig till synes obesvärat mellan språken – främst latin, gammeltyska och gammelfranska – och över stora kunskapsområden. Han diskuterar exempelvis teologiska fejder, latinskolans pedagogik, filologisk praktik och tryckkonstens teknologi. Av hela bokens sammanlagt 460 sidor består en tredjedel av noter och referenser.

Innehållsligt är det dock inte något klassiskt arbete: lika självklart som Götselius diskuterar Erasmus och Luthers bibelöversättningar hanterar han sina förebilder, främst Michel Foucault och Friedrich Kittler. Dessa har försett honom med en begreppsapparat som hjälper honom att avläsa medeltida översättningsstrider och läsvanor som nedslag i maktens och mediernas historik. Framför allt har hans arbete en självklar förankring i en högst aktuell situation: den pågående elektroniska förändringen av våra läs- och skrivvanor, en radikal omkalfatring av språkets medium, därmed också av våra själar. (Jag anspelar nu på titeln: inne i boken förekommer knappt ”själen” med desto oftare ”subjektet”). Till Götselius ära skall sägas att han nöjer sig med att inledningsvis deklarera att han vill ”spåra hur det fenomen vi kallar litteratur uppkommer ur en medial förändring av samma omvälvande slag som den förändring vi lever mitt i.” Han återkommer inte med några våghalsiga eller lättköpta paralleller mellan situationen år 2010 och år 1510 – även om hans bok mer än antyder att ”det vi kallar litteratur” och det vi kallar författare är fenomen som uppstod i början av 1500-talet och som nu stöps om. Kanske rentav den skriftsituation som nu snabbt växer fram påminner en smula om den som föregick tryckkonsten, då man skrev för hand och alla manuskript levde som ständigt justerade kopior? Har inte den kommentarfunktion, som är så lätt att ta till i nätets kommunikationsformer, återupplivat det som var skriftens väsentliga uttryck före 1500, nämligen, just, kommentaren?

Annons
Annons
Annons