Annons
Recension

Fever Ray Det skarpaste på livescenen i år

2009 har varit ett klent år på albumfronten, på rak arm är det svårt att ens säga fem fullängdare som verkligen har berört. Men hos de som är mest värda att nämna på svenskfronten finns alla en gemensam nämnare och det är en slags orientalism, paketerad på högst olika vis och anfallen ur olika vinklar men ändock, den finns där hos Taken by Trees, hos Dan Lissvik och hos Karin Dreijers soloprojekt Fever Ray.

Uppdaterad
Publicerad

Möjligen är det en illusion, men den rökfyllda lokalen på Cirkus doftar lite symptomatiskt av rökelse innan spelningen, kanske är det den gamla indiska klassikern Nag Champa som bränts av, hur osannolikt långt det än skulle vara från det tidigare projektet The Knife. Den gröna lasern har huvudrollen i showen, ackompanjerad av ett gäng pulserande lampskärmar, medan Dreijer och hennes band endast kan anas som mörka silhuetter på den rökfyllda scenen. Någon har en hög hatt, en annan spelar voodoopräst och Karin Dreijer skymtar fram med en bisarr fjäderskapelse runt huvudet för att under nästa låt se ut som en alvdrottning i motljus. Musiken är sylvass, på samma gång varm och svidande iskall, de etniska klangerna blandas med influenser från Kraftwerk till något som liknar Trevor Horns bombastiska och smått elaka 80-talsproduktioner för Frankie goes to Hollywood.

Ljusshowen har en förmåga att ta andan ur publiken och bildar en perfekt symbios med musiken där spår som When I grow up, kvällens främsta, får en ytterligare dimension, ja näst intill en överdos av dramatik. Det råder inget som helst tvivel om att Fever Ray var det skarpaste svenska musikuttrycket på en livescen under 2009. Om detta nu är slutet på Fever Ray och början på ett nytt kapitel för The Knife återstår att se. Dreijer-syskonens vägar är ju så genialiskt outgrundliga.

Annons
Annons
Annons
Annons