X
Annons
X

George Steiner: Det skandalösa Nobelpriset

Nobelpriset i litteratur har gång efter annan upphöjt det medelmåttiga och det efemära. Listan på förtjänta som aldrig fått priset är mycket lång och inkluderar namn som Joyce, Celan och Malraux. Listan på prisbelönta medelmåttor är också den imponerande genom sin längd.

undefined

Inte ens Paris kunde döma rätt. Hans förlänande av det gyllne äpplet ledde till hans egen död och Trojas undergång. Alla personliga utmärkelser är diskutabla. Gång på gång skänks odödlighet åt den utdömde, till de refuserades salong där impressionismens mästare ställde ut sina officiellt försmådda och förlöjligade verk. När hans geni stod i zenit fick Schönberg avslag på sin ansökan om ett Guggenheimstipendium. Den vänliga själ som vägrade Einstein en akademisk befattning i Schweiz avled lugnt och stilla för inte länge sedan.

När det gäller de exakta vetenskaperna anses misstag och blint förbiseende mindre ofta förekommande. Det har skett bisarra val av nobelpristagare: ett pris utdelades nyligen ett halvsekel efter upptäckten ifråga, och två pristagare hade i själva verket bara fulländat en viss laboratorieteknik. Nobelpriset i medicin, fysik och kemi har oftare än vad som kan förefalla rimligt gått till medlemmar av Svenska akademien och det inhemska etablissemanget, d.v.s. till dem som medverkar i valet av pristagare. Det har förmärkts en viss småsinthet (förvägrades Jonas Salk priset därför att medtävlare i facket ogillade den något bombastiska presentationen av hans poliovaccin?). Men på det hela taget har under decenniernas lopp det vidsträckta nät av vetenskapsmän som nominerat kandidater och bedömt deras insatser hedrat verkliga furstar.

Det finns inga objektiva mått när det gäller att bedöma litteratur. Balzac var övertygad om att Ann Radcliffe, utmånglare av skräckromaner, var en finare författare än Stendhal, som han beundrade. Tolstoj ansåg att Shakespeares "Kung Lear" var puerilt mischmasch, "inte värt allvarlig kritik". Ingen estetisk bedömning, ens av de största, kan bevisas. Påståenden som att Mozart var en medelmåttig kompositör eller att Rosa Bonheurs tavlor kommer att ställa Cézannes i skuggan kan mycket väl diskuteras. Säkra papper har stigit och fallit på smakbörsen. Hur ofta styr verklig insikt en omröstningsmajoritet?

Annons
X

Inte för att Svenska akademien är demokratisk när den väljer litteraturpristagare. De höga mandarinerna i Stockholm är i avsevärd utsträckning patriarkaliska och benägna för klantänkande. Ytligt sett är urvalsmekaniken likadan som inom naturvetenskaperna. Nomineringar tas emot från tidigare pristagare, kända kritiker och forskare, rentav framstående förläggare. Men inom litteraturen är bedömningens subjektiva, nyckfulla, ideologiskt präglade natur på förhand given.

Denna artikel var införd i SvD den den 8 oktober 1984.

Därav kommer sig den aura av hemlighetsfullhet och rykten som i jämförelse med naturvetenskaperna omger själva prisutdelningen. Ingen outsider kan veta vilken köpslagan, vilka utbrott av grinighet eller entusiasm, vilken byteshandel och vilka knappa majoriteter som är förutsättningen för ärebetygelsen denna oktoberdag varje år sedan 1901. Det är ytterst sällsynt att sådana inre tvister och misstänkliggöranden som de vilka omgav priset till William Golding 1983 kommer till allmänhetens kännedom. Den vanliga fasaden uttrycker ceremoniös självbelåtenhet.

Felet är givetvis att den faktiska listan över pristagare som Svenska Akademien har utsett är så nyckfull och i alltför många fall förolämpande mot kritiska förnuftet. Med all hänsyn tagen till subjektiviteten, smakens eftersläpning i förhållande till den radikala konsten etcetera är det en klen lista man har åstadkommit.

Redan det första valet var ominöst: både namnet Sully Prudhomme och hans poesi tycks förebåda den salvelsefulla duktighet och officiella medelmåttighet som nobeldomarna så ofta har hedrat. Men Prudhomme är ingalunda lågvattenmärket – inte ens specialister på modern litteraturhistoria har någon seriös kunskap om sådana storheter som Rudolf Eucken, filosofen som belönades 1908, den danske romanförfattaren Henrik Pontoppidan (1917) eller den sardiska romanförfattaren Grazia Deledda, som 1926 blev en av de mycket få kvinnor som utvalts.

Även när mottagarna varit berömda har deras verk flera gånger fallit utanför normala litterära kategorier. Bergson och Russell är filosofer, Theodor Mommsen var en stor historiker och skildrare av det gamla Rom men knappast en skribent vars prosa har skänkt liv åt det tyska språket, Churchill var… Churchill.

Obemärkthet och nyckfulla urval skadar i sig själva inte litteraturen och dess mästare. Vad som betyder något är den avsiktliga uteslutningen från nobelpristagarnas rangrulla av så mycket av det bästa inom 1900-talets dramatik, poesi och prosa. Det är de svarta hålen i den svenska uppfattningsförmågans centrum som räknas.

Är det, även med de vidaste marginaler för mänskliga tillkortakommanden, möjligt att ta på allvar en institution och en urvalsprocess som förbigår majoriteten av stora romanförfattare och förnyare av prosan i modern tid? James Joyce, Marcel Proust, Franz Kafka, Thomas Hardy, Joseph Conrad, Henry James, André Malraux, Hermann Broch, Robert Musil, D. H. Lawrence – antingen undgick de alla att väcka nobelkommitténs uppmärksamhet eller också förkastades de efter att ha blivit nominerade. Kan man försvara en jury som föredrar Pearl Bucks konst framför till exempel Virginia Woolfs? Paul Heyse blev utvald, inte Bertolt Brecht. Galsworthy fick priset men inte Carlo Emilio Gadda, en av århundradets mest originella och nyskapande diktare.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Inom poesin är balansräkningen förfärande. Ingen Pound, ingen Rilke, ingen Valéry, ingen Wallace Stevens, ingen Kazantzakis, ingen Kavafis, ingen Mandelstam, Achmatova, Lorca, Auden… Gränserna för "litteraturen" har som vi redan sett stundom vidgats till att omfatta filosofi, antikens historia och politisk retorik. Freuds prosa är en heder för det tyska språket, och Freud blev nominerad – förgäves naturligtvis. Det finns stora namn på pristagarlistan, val där sunt förnuft och lidelsefull vakenhet sammanstrålar: Yeats, Kipling, Shaw, Mann, Gide, Eliot, Pasternak, Faulkner, Hemingway, Seferis, Montale, Beckett, Solsjenitsyn. Men lägg de båda listorna bredvid varandra, och kardinalsanningen framträder klart: under dessa 83 år har det litterära nobelpriset noterat fler missar än träffar.

Varför är det då på detta sätt?

Det första svaret är generande självklart. De ärade jurymedlemmarna är fina och kultiverade människor, men nobelpriset delas ut av en förnäm byråkrati, inte av en skara auktoritativa likar. Mycket tyder på att akademimedlemmarnas språkliga kunskaper har ett begränsat omfång. Flera är helt hemmastadda i franska och/eller tyska, men det är böcker skrivna på engelska eller översatta till det språket som har den största chansen att bli lästa. Det sporadiska valet av en författare på ett minoritetsspråk, t.ex. serbokroatiska, eller av en japansk romandiktare fattas i andra eller tredje hand.

Detta förklarar också den besvärande rikliga förekomsten av skandinaviska pristagare, från den svenske poeten Verner von Heidenstam och den danske romanförfattaren Karl Gjellerup till Frans Emil Sillanpää från Finland och det färskare "interna" valet av Harry Martinson. På denna nog så långa lista är bara Knut Hamsun en obestridligt stor gestalt.

Vidare förklaringar måste bli spekulationer. Den betydande litteraturen kan inte skiljas från ideologin och de politiska åsikterna. Det förekommer inte bara antydningar om att politiska hänsynstaganden fanns med vid överhoppandet av Pound, Claudel, Malnux och Brecht. Det genanta föredragandet av Heinrich Böll framför den vida större författaren Günter Grass var helt typiskt för Akademiens förkärlek för det medelmåttigt urbana och liberalt anständiga. Valet av Camus 1957 krönte en litterär personlighet och vision som är emblematisk för det stockholmska idealet.

När politisk-ideologiska risker tas, såsom vid valet av Neruda, Pasternak eller Sjolochov, tycks systemet gå ut på att nästan genast be om ursäkt och kompensera det: den suspekte Sjolochov valdes för att reparera skadorna efter stormen kring det djärva valet av Pasternak. Det ryktas att det relativt riskabla valet av García Márquez snart kommer att uppvägas av att en mycket "säkrare" latinamerikansk röst blir belönad.

Samma partiskhet drabbar de litterära formerna. Vi söker förgäves i nobelregistret efter de experimentella, formellt omstörtande, kontroversiella rörelser och texter som utmärker modernismen. Ingen surrealist har belönats, ingen ledande expressionist, ingen dadaist eller absurdist. Lyrisk eroticism och rentav sorgmodig homosexualitet släpps in på Parnassen vid högtidliga tillfällen, men radikal sexualpolitik och "amoraliska" omvärderingar är förbjudna. Sensualister som John Cowper Powys, suverän inom den engelska prosan efter Hardy, får stå utanför. Colette återfinns inte och hennes arvtagare Nabokov röstades bort.

Slutligen har vi ryktena om den svarta listan. Ingen utomstående iakttagare kan bevisa att den existerar, än mindre hur och när den fått sin uttryckliga form. Men bakom de oroande indicierna står Dag Hammarskjölds gåtfulla gestalt och arvet efter honom. I ett par fall lär valet av pristagare i stor utsträckning ha varit hans. Hans kyliga ogillande tycks ha haft stort inflytande och levat kvar efter hans död. Listan på dem som av orsaker vilka kan gå tillbaka till Hammarskjölds egen politiska åskådning och egenartade sexualitet betraktas som spetälska omfattar enligt ryktet Graham Greene, Günter Grass och Borges, liksom också Malraux (som till de Gaulles rättmätiga vrede förbigicks till förmån för en fransk poet och diplomat som stod Hammarskjöld nära).

Åter undrar man: betyder allt detta egentligen någonting för den seriösa litteraturens liv?

Det finns sorgliga exempel på författare vilkas personliga sensibilitet och skapande inriktning har förvrängts av det hägrande hoppet om priset. Att inte få det var en hemsökelse och en irritationskälla för Koestler, vars "Natt klockan tolv på dagen" ensam borde ha meriterat honom flera gånger om. Alberto Moravia påstås ha känt sig sårad. Mycket av den medfött vanvördige, kvicksilversnabbe litteratören Anthony Burgess senare verksamhet tycks "sikta på Stockholm".

Det är dock de tillfällen som missats upprepade gånger, och nära nog avsiktligt, som skadar mest. Från första böljan har nobelprisutdelarna haft privilegiet att hälsa, bekräfta och uppmärksamma den samtida litteraturens skapare och deras mästerverk. Själva faktum att så mycket av det finaste från början undgår att väcka allmän uppmärksamhet, att så mycket som kommer att forma vår framtid för tillfället är esoteriskt, ger nobelpriset dess fundamentala logiska berättigande. Vilken förtjänst ligger det i att hylla det redan världsberömda? Vilken värre otjänst kan man göra litteraturen än att upphöja det medelmåttiga och det efemära?

Annons
Annons
X
Annons
X
Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den den 8 oktober 1984.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X