Annons

Ulla Stroh-Wollin:Det ska fan forska i svordomar

Ett av våra vanligaste ord, fan, antogs länge komma från frisiskans ord för frestare. Trots att bland andra Hjalmar Söderberg visat att etymologin är ett misstag, hänger den frisiske frestaren - som många andra felaktigheter - med i vår tids etymologiska handböcker.

Under strecket
Publicerad

Den 26 mars 1938 publicerar författaren Hjalmar Söderberg i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning en artikel med den korta och kärnfulla rubriken ”Fan”. I ett konversationslexikon har Söderberg av en tillfällighet stött på en etymologi till detta ord: ”av frisiska fannen, fresta”. Stilisten Söderberg reagerar starkt på innebörden i den föreslagna etymologin: hin onde som frestare? Nej, för våra medeltida förfäder var djävulen ett skräckinjagande troll, inte en förförisk frestare. Frestare – det luktar predikan lång väg. Men författaren förbryllas också på rent språkliga grunder: skulle ett av talspråkets vanligaste ord verkligen lånats från frisiskan?

Genom att slå på fanden i ett danskt konversationslexikon finner emellertid Söderberg ett etymologiskt alternativ till den frisiske frestaren; kanske rör det sig om fjenden, ”fienden”. Med hjälp av en vän med goda ordboksresurser får författaren dessutom veta att ordets tidigaste belagda skriftformer är fændin eller fendinn i hela Skandinavien. Och med mellanformer som fænden, fanden och fannen ter sig en utveckling från fornspråkets fiandin till svenskans fan inte som en omöjlighet.

Annons
Annons
Annons