X
Annons
X
Recension

Homullus Absconditus Det sexuella skymmer tankar på liv och död

Kroppen och världen, kroppen i världen och världen i kroppen. Ja, Magnus William-Olsson skriver verkligen en kroppens poesi i sin nya diktsamling ”Homullus Absconditus”; den är både utgångspunkt och syfte, det handlar om “att tro på kroppen / Att leva den tron när alla griper efter själ, identitet och framtid”. Filosofiska anspråk saknas inte, men det är tydligt att William-Olsson mest av allt intresserar sig för det gripbara och synliga i denna sin uppföljare till de Augustprisnominerade ”Ingersonetterna”. Inrim förtätar textkroppen och förstärker känslan av köttslighet och närvaro i dikter som kretsar kring död och sexualitet, höfter och våld. Titelns ”dolda lilla människa” avtäcks bit för bit.

Men den som upphöjer köttet till det högsta och främsta ingår samtidigt förbund med förgängligheten. Till och med tanken, den konkretiserade, stryker med: “Jag försöker / tänka, men istället faller ett slags ljummen dagg från min panna". Allt kött är hö, allt köttet skapar är därmed hö. Men det tycks inte skrämma poeten. När Hesekiel dyker upp, den bibliske profeten med de underbara raderna om hjärtat av sten som måste bytas ut mot ett hjärta av kött och blod, är hans budskap att endast det som går förlorat kan bli verkligt. Så leds läsaren vidare i ett credo där bibliska allusioner aldrig saknas men däremot förvrängs, där västvärldens filosofiska sanningar omprövas och bråkas med.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X