Annons
X
Annons
X

Pelle Snickars: Det rastlösa sökandet på internet

(uppdaterad)
Digital kultur: Analys

Hur mediet och informationsmängden påverkar våra tankemönster diskuterar Nicholas Carr i en nyutkommen bok om våra vanor och beteenden på internet.

UNDER STRECKET

**För några år sedan **gjordes en större undersökning av hur användare egentligen läser på webben. Genom att studera ögonrörelser på hundratals personer kunde forskaren och entreprenören Jakob Nielsen konstatera att webbanvändare inte alls läser linjärt rad för rad. Snarare skummade de allra flesta text på en hemsida i ett mönster som liknade bokstaven F. Till en början läste användare den första och andra raden, sedan hoppade man snabbt ned en bit i texten och läste ytterligare någon rad – och därefter nöjde sig i princip alla med att bara skumma vänstermarginalen. ”F – for fast”, som Nielsen konstaterade. De flesta sidor på webben betraktas faktiskt i mindre än tio sekunder, och bara en av tio sidor används i mer än två minuter. Online är uppmärksamhet en bristvara. Hur användare läser på webben är därför inte svårt att svara på, noterade Nielsen lakoniskt. ”They don’t.”

Nielsens karakteristika må vara en överdrift, men att de flesta av oss läser annorlunda på webben är vi nog medvetna om. En förklaring är att nätet som medial kommunikationsform helt enkelt förändrat vårt sätt att läsa, en annan att digital text rent grafiskt är svårare att ta till sig. Trots att nya läsplattor ideligen lanseras, upplevs läsning på skärm fortfarande som långt besvärligare än tryckt text. Med tanke på att väldigt många av oss använder ordbehandlingsprogram dagarna i ända är det något av en paradox. Men att datorer, mobiler och andra skärmteknologier påverkar vårt läsande och skrivande är inte så konstigt – och heller ingen nyhet. ”Ni har nog rätt”, lär Nietzsche ha sagt till sin sekreterare 1882, samtidigt som han knappade på sin nyinskaffade Malling-Hansen skrivkula: ”Våra skrivdon påverkar våra tankar”.

Mediet är budskapet och dess innehåll betyder mindre än dess format, enligt Marshall McLuhan. Varje ny medieform förändrar hur vi människor tänker och agerar, och med undantag av alfabetet och vårt numeriska system, ”är nätet förmodligen den allra mest kraftfulla sinnesförändrande teknologi som någonsin kommit i allmänt bruk.” Orden är inte McLuhhans utan hämtade från The Shallows. What the Internet Is Doing to Our Brains (Norton, 276 s). Den är skriven av Nicholas Carr, som för två år sedan publicerade den uppmärksammade artikeln ”Is Google Making Us Stupid?”. Den satte ord på den oro som många började känna inför webben som uppslukande informationsresurs. I den snabba jakten på information håller vi kanske på att offra och göra oss av med vår förmåga att läsa eftertänksamt, frågade sig då en bekymrad Carr. I ”The Shallows” går Carr mer grundligt tillväga och koncentrerar sig på hur våra hjärnor (möjligen) håller på att förändras av att surfa runt och ständigt stirra på skärmar. Visserligen har den mänskliga hjärnan inte ändrat sig speciellt mycket de senaste 40000 åren. Men hjärnan är synnerligen plastisk och därför dynamiskt receptiv för påverkan, inte minst genom det sätt som vi människor använder olika teknologier. Det kemiska flödet mellan hjärnans synapser, det vill säga själva kopplingen mellan hjärncellerna, kan nämligen variera och påverka sättet som hjärnan fungerar. Carr refererar till mängder av ny forskning kring hyperlänkar, multimedia och så kallad multitasking, vilka på olika sätt visar att den mänskliga hjärnan faktiskt påverkats av samtidens massiva informationsflöden. Forskningsfältet kring hjärnans neuroplasticitet är förvisso ännu i sin linda, och hur hjärnan fungerar är i stor utsträckning oklart. Men experiment på studenter visar exempelvis att multitasking inte innebär att ett dynamiskt växlande mellan olika aktiviteter leder till större produktivitet, utan snarare att denna minskar. Ständig distraktion är boven i dramat. Notoriska multitaskare är kort och gott ”suckers for irrelevancy”, som en hjärnforskare sardoniskt påpekat.

Annons
X

Framför våra skärmar gäller på många sätt ett slags digital-darwinistiskt ”survival of the busiest”. Uppdaterar man sig inte i den ocean av information som webben producerar går man under; cirkulation förutsätter produktion som förutsätter konsumtion ad nauseam. Enligt Carr är nätet en fantastisk källa, men det är också ett formidabelt avbrottssystem: det griper tag i vår uppmärksamhet och förvränger denna. Google är i distraktionsbranschen och nätet sprider ens tankar åt alla möjliga håll genom hyperlänkar och konvergerande medieformer. Vi är vad vi klickar på, konstaterar Carr torrt. Vi kan inte längre koncentrera oss och webben gör att vi minns allt sämre eftersom vi inte längre behöver komma ihåg något. Överflöd och hastighet, distraktion och sviktande minnesförmåga är fiender som varje nätanvändare har att kämpa mot. Undersökningar visar att kontorsanställda kollar mail 30 till 40 gånger per timme, och automatiserade RSS-flöden gör inte saken bättre. Vi blir konstant avbrutna hela tiden, menar Carr, och tekniken underminerar alltmer vårt sätt att tänka.

Tekniken styr oss med andra ord – eller är det tvärtom? Och är nätet värre än andra kommunikationsformer? På många sätt är ju hela moderniteten historien om en krisande uppmärksamhet, något som Jonathan Crary för några år sedan lite tröttsamt försökte förklara med utgångspunkt i några modernistiska målare. Snarare är den ett symptom på stadens myller, nya transportmedel och diverse medietekniker (film, radio, tv). Den hänger samman med det som Thorstein Veblen en gång kallade för ”teknologisk determinism”, det vill säga synen på teknologin som en autonom kraft utanför människans kontroll, i jämförelse med den mer instrumentella föreställningen om teknologin som neutral. När det gäller digital informationsteknologi är den ofta grundad i en deterministisk föreställning om att saker och ting bör göras därför att de går att göra. Carrs tes att webben distraherar oss så till den grad att denna kommunikationsteknologi håller på att förändra vårt sätt att tänka sätter såtillvida fingret på teknikens reglerande funktion. Oberoende av om man håller med honom eller inte, så är en av förtjänsterna med hans bok att den lyfter fram den deterministiska frågan om hur tekniken egentligen påverkar oss. Och rådande uppfattningar om teknologins roll är förstås inte politiskt neutrala.

Eftersom ”The Shallows” adresserar den här typen av generella frågeställningar har den rönt uppmärksamhet. Intresset beror också på att Carrs kritik levereras av en lika initierad som sofistikerad kännare av ”det digitala”. Men som ivrig nätentusiast är Carrs diatriber mot webben också ett slags symptom på den nätbacklash som på sistone gjort sig alltmer påmind. VR-pionjären Jaron Lanier menar exempelvis att mycket av kulturen kring ”open source” kännetecknas av ”digital maoism”, och publicisten Frank Schirrmacher har låtit sin bok ”Payback” få den långa undertiteln: ”varför tvingas vi i informationsåldern att göra det vi inte vill göra – och hur återtar vi kontrollen över vårt tänkande”. Kritiken av nätet från personer som ägnar mycket av sin tid på den digitala arenan är svår att skaka av sig. Men den är också bökig att få korn på. En förklaring ligger nog i ett slags rädsla för webbens tilltagande överflöd. Carr har ju trots allt skrivit en bok (som får uppmärksamhet) snarare än en serie blogginlägg (som inte hade fått det) för att argumentera för sin sak, vilket han naturligtvis inte är sen att kommentera i boken, för att undergräva eventuella invändningar. Överflödet av information och nätets redundans har accentuerats av att vi numera inte bara är uppkopplade. Vi är i stigande grad också ihopkopplade med varandra, vilket inte minst är påtagligt i det sätt som nätets medieformer utvecklats och förändrats. Det finns en tydlig tendens i dag att alla medier håller på att bli sociala medier. Bloggens kommentars- och dialogfunktioner har redan flyttat över till andra medieformer på webben (tidningar, radio, tv), och nätverket per se blir också alltmer pregnant i nya mediala kontexter. Den senaste uppdateringen av Spotify ger till exempel inte bara tillgång till väldigt mycket musik, man kan också dela med sig av sina favoritartister med ”vänner” som importeras från andra sociala användarkonton.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    När de professionella medieformerna blandas samman med de användargenererade uppstår en veritabel kakafoni av medial stimuli, vilket Carr och andra alltså inte riktigt tål. Men snarare än att förfasa sig över detta överflöd kan man argumentera för att webben alls inte karakteriseras av för mycket information – utan för lite. Det är till exempel Lisbet Rausings hållning i artikeln ”Toward a New Alexandria” där hon nyligen argumenterade för att skattefinansierad vetenskaplig information i långt högre grad borde tillgängliggöras genom ”open access” via webben. JSTOR, en fantastisk amerikansk databas med tidskriftsartiklar inom humaniora och samhällsvetenskap med sammantaget mer än 30 miljoner sidor text, finns exempelvis inte tillgänglig för allmänheten online. Poängen är att Carrs kritik av webbens ymniga informationsflöden, vilka distraherar honom till den grad att han inte längre kan tänka – han var tvungen att flytta och helt koppla ner sig för att kunna skriva sin bok – utgörs alltjämt av en viss typ av källor som kanske inte alltid är de mest förädlade. En Wikipedia-artikel om synapser är tillräcklig för den här understreckaren, men är man hjärnforskare är den ett skralt substitut. Vad Carr också förbiser i sin bok är att man som surfare i vissa sammanhang använder webben just som informationskälla för att samla på sig data. Personligen läser jag exempelvis inte alla de artiklar på New York Times tekniksidor som intresserar mig bums, utan laddar ofta ner dem som pdf:er. Jag skummar med andra ord online, men själva läsandet av dessa digitala artiklar (i efterhand) skiljer sig inte alls från det sätt som jag läst ”The Shallows”.

    Den stora oro som Carr känner är därför egentligen inte en ängslan för boken eller läsandet som sådant, snarare gäller hans farhåga det tryckta ordet. I flera hundra år var den tryckta boken, och så småningom tidningen, överlägsna kommunikationsmedier. Men det mesta tyder nu på att de håller på att ersättas av datorn och webben, vilka informationsmässigt helt enkelt är överlägsna som instrumentella medieformer. Evolutionärt betraktat är akten att läsa en bok förstås lika naturlig (eller snarare onaturlig), som att titta på en skärm. Vi människor är inte mer förutbestämda att göra om bokstäver till ord och mening, än att förstå exempelvis rörliga bilders sekventialitet. Carr grämer sig dock över att västvärldens samhällen ägnar mindre och mindre tid åt att läsa tryckta ord på papper, men man kan fråga sig vad det egentligen är han trånar efter. Att man inte skulle kunna läsa och skriva eftertänksamt bara för att man använder en dator är befängt. Som bland andra Clay Shirky framhållit återställer nätet i själva verket läsande och skrivande som centrala aktiviteter i vår kultur. Men de kulturella mönstren är annorlunda; poängen med alla miljoner bloggar är inte att de skall läsas – utan att de skrivs. Att det koncentrerade läsandet av längre texter (som den här understreckaren) skulle försvinna på grund av webben är inte heller särskilt troligt. Dessutom kan man fråga sig om det ”djupa” och ”litterära” läsandet, som Carr hävdar, alltid är synonymt med det allra mest sofistikerade tänkandet. För somliga är det kanske fallet, men präglas inte mycket av de spänstigaste tankarna av ett slags heuristisk association och flykt? Och det är förstås kvaliteter (eller laster) som webben excellerar i.

    Pelle Snickars
    är forskningschef på Kungliga biblioteket.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X