Annons
X
Annons
X
Film
Krönika

Hynek Pallas: Inlåst i ett östeuropeiskt biomörker

Vikten av att bättre förstå det postkommunistiska Europa har efter höstens flyktingkris blivit uppenbar. Ett njutbart sätt att närma sig regionen som föga förvånande tilltalar mig går via biografen: rumänska ”4 månader, 3 veckor och 2 dagar”, polska ”Ida”, ungerska ”Revolten”, litauiska ”How we played the revolution” eller serbiska ”Cinema komunisto”.

Utmärkta filmer som skiljer sig åt minst lika mycket som deras produktionsländer gör.

Så det är med glädje jag noterar temat för nya numret av humaniora- och samhällsvetenskapstidskriften Respons (5/15) – ”Kritik och självbild efter kommunismen i östeuropeisk film”. Till en början gör den skäl för namnet: En intressant essä av rysklektorn Johanna Lindbladh om hur Tjernobyl och den påföljande krisen skildrats på film. Dito intervju med professorn Mark Lipovetsky om Ryssland. Michael Tapper recenserar kunnigt Sune Bechmann Pedersens avhandling ”Reel socialism – Making sense of history in Czech and German cinema since 1989”.

Annons
X

Men sedan blir det värre. Hålen är symptomatiska; så stora att de skymmer vissa svar. Man behöver inte vara specialinsatt för att tycka att en ambitiös tidskrift med utrymme bör definiera den slängiga termen ”Östeuropa” eller skissa den centraleuropeiska historiesynens förändringar efter 1989. Något som exempelvis satt spår i dokumentärfilm (se ”Tjeckiens unga kräver svar” SvD 15/11 2014).

Och man kan bara inte med filmhedern i behåll lämna Rumänien utanför samtalet. Europas sedan tio år främsta filmland är det i stor utsträckning på grund av minnesbehandlingen (se Under strecket 12/1 2008, ”Förvirring födde rumänskt filmunder”). Färska ”Aferim!” av Radu Jude, som handlar om 1800-talets romska slaveri, är det senaste imponerande exemplet.

Lika konstig är bristen på polsk filmflora. Landet har en ymnig produktion och regissörer som Agnieszka Holland är flitiga historieskildrare (hennes tv-serie om Jan Palách, ”Burning bush”, recenserades i SvD 1/9/13). I stället bjuds på en lite underlig intervju med filmprofessorn Ewa Mazierska. Hon påstår felaktigt att samhällsklyftorna i regionen inte behandlas på film. På rak arm från senare år: tjeckiska ”Vägen ut”, slovakiska ”Koza”, rumänska ”Vill jag vissla så visslar jag” och ”Galerianki” från Polen.

Listan kan göras längre.

Jag grunnar en stund över agendan, tills jag ser något de svenska skribenterna tycks ha missat. Mazierska – som också för en spännande diskussion om det förflutna – framhåller filmen ”Ida”, men ”förbiser” att regissören bott större delen av sitt liv i England. I stället far hon ut mot The Guardian för att tidningen är ”patroniserande” när de, med rätta, anklagar postkommunistiska länder för att sakna moraliskt ledarskap i flyktingfrågan.

Att en polsk professor, verksam i England och uttalat onationalistisk, uttrycker sig så och missar hur företeelserna hänger ihop, det säger mycket om den ”östeuropeiska självbild” som kommer till uttryck i just flyktingdebatten: alltför ofta är den nämligen lika isolerad och protektionistisk som om någon låst biografdörren och kastat bort nycklarna.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X