Thomas Engström:Det politiska skrattet är en färskvara

Från Aristofanes till Michael Moore har den politiska satiren handlat om motståndarens brister. Vänstersatiren sparkar uppåt och förlöjligar makthavare medan högersatiriker smädar sina jämlikar och plattar till uppkomlingar.

Under strecket
Publicerad

Michael Moore i samband med en förhandsvisning av filmen ”Fahrenheit 9/11”.

Foto: MANUEL BALCE CENETA/AP
Annons

Satir har existerat så länge människor har retat sig på varandra. I dag finns den överallt, i böcker, på film och på tv. Redan under antiken experimenterade grekerna med genren (Alkaios, Archilochos och Aristofanes). Romarna gjorde den senare till sin, och lyckades så väl att de brukar sägas ha uppfunnit den. Det är alltså inte sant, men visst finns det någonting i satiren som gör den extra ”romersk”: det elaka skrattet. Den koleriskt misogyne Juvenalis, de skickligare och mer personliga Martialis och Catullus samt mångsysslaren Horatius skrev alla bitande satir, låt vara av varierande hållbarhet.

Ett sedelärande inslag ska helst finnas för att litteraturvetare ska benämna en text som satir. Kärnan är ett personangrepp, kryddat med eller förklätt till humor, oavsett genre och medium. Ju längre fram i tiden vi rör oss, desto större roll spelar film och tv parallellt med den relativt unga romanen. Folkets ökade politiska deltagande, och inflytandet hos den växande och av politiken omhuldade medelklassen, har nödvändiggjort en breddning av satirens former. Ytterligare en faktor som talar för ett vidgat satirbegrepp är humorns karaktär av färskvara: de flesta som ser tv-repriser av gamla favoritkomedier blir bedrövat medvetna om att inget åldras så illa som humor. För samma känsla multiplicerad med hundra rekommenderas Juvenalis alster.

Annons
Annons
Annons