Annons
X
Annons
X

Det politiska högmodets pris

SÖNDAGSKRÖNIKA |

Ungdomsarbetslöshetens gissel hemsöker Europa. Men plågan drabbar inte alla lika. I Sverige var 26 procent av dem som är under 25 år arbetslösa i fjol, i grannlandet Danmark var andelen mindre än hälften så hög. I Tyskland, vars ekonomi krympte i kapp med den svenska under 2009, begränsade sig ungdomsarbetslösheten till 10 procent.

Man brukar snabbt hamna i diskussion om Las och höga ingångslöner när det här kommer på tal, och det med rätta. Men arbetsmarknadsregler och kollektivavtal är inte de enda bovarna i dramat: det finns utbildningspolitiker också. Om de som tjurskalligt har slagit vakt om gymnasiets utformning hade varit mindre uppfyllda av ideologiska drömmar och mer intresserade av hur unga människor har det i praktiken, hade mycket elände kunnat undvikas.

Dagens gymnasieskola sjösattes i början av 1990-talet under Göran Perssons tid som skolminister. Han och hans vapendragare hade storslagna visioner: Uppdelning i studie- och yrkesförberedande studier var förlegat. Att lära sig ett yrke var att fastna i ett fack. Det nya arbetslivet skulle handla om att snabbt ställa om från det ena till det andra och för att ha den nödvändiga överblicken borde man gå på högskola. Det sades inte rent ut men det var underförstått: Att inte bli akademiker var ett slags misslyckande.

Annons
X

Yrkesutbildningarna fick vara kvar, men man gjorde dem treåriga och skruvade ned yrkesprofilen. Alla elever fick rätt och plikt att ägna mycket tid åt läsämnen. I teorin skulle den politiken befria individerna. I verkligheten ger den uttryck för en nedlåtande syn på dem som känner sig redo för arbetslivet efter 12-13 år i skolan, och den har lett till en hårdhänt utslagning. Skoltrötta elever går inte färdigt sina treåriga program och blir varken studie- eller yrkesförberedda.

Forskaren och fackföreningsekonomen Jonas Olofsson beskriver läget i den litet torra men mycket matnyttiga boken
Krisen i skolan (Boréa Bokförlag, 2010). Siffrorna talar sitt tydliga språk. Så fort det nya gymnasiet kom på plats på 1990-talet tog utslagningen fart. Mot slutet av det tvååriga yrkesgymnasiets tid var det bara cirka 20 procent av eleverna som inte hade fått slutbetyg vid 20 års ålder, men efter några år med det nya treårsobligatoriet var andelen över 30 procent. Än i dag går det sämre än för 15-20 år sedan.

Av dem som började gymnasiet på hösten 2003 fick bara 68 procent slutbetyg efter tre år. Och för att bli behörig till högskolan krävs mer än så. Man ska ha blivit godkänd i de allra flesta av ämnena också. Det hade bara 60 procent av eleverna mäktat med –
fyra år efter att de börjat.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Många som faller igenom på gymnasiet hamnar i sociala problem. I en
    GP-artikel (12/3) beskriver Jonas Olofsson deras situation. De blir arbetslösa i dubbelt så hög grad som de som har fullföljt gymnasiet. De löper långt större risk att bli beroende av socialbidrag, och det är sju gånger mer sannolikt att de hamnar i tidig förtidspension.

    Skolpolitiker har hyllat sin egen progressivitet medan unga fått betala ett högt pris. På plussidan finns föga att skryta med: endast en bråkdel av dem som har gått mansdominerade yrkesprogram börjar studera på högskola.

    Alliansregeringens gymnasiereform som börjar gälla 2011 bör åtgärda en hel del av problemen, men det förutsätter förstås att den blir av. Om De rödgröna vinner valet lär treårstvånget bli kvar. Socialdemokraterna gillar det, och Vänsterpartiet är militant. Det vore ansvarslöst och skadligt för demokratin med skillnader i akademisk ambitionsnivå mellan studie- och yrkesförberedande program, hävdar V i sitt nya skolprogram. Ungdomars utslagning är en kostnad man får ta för ungdomens befrielse!

    Jonas Olofsson förordar en mer jordnära politik, som respekterar att ungdomar är olika och gör olika val och som vägrar att se yrkesskicklighet som ett andra rangens värde. Han inspirerar till fördjupad utbildningsdebatt.

    Mig inspirerar han också (sannolikt utan uppsåt) till att återvända till den senaste tidens diskussion om konservatismens idéer. För om det finns något som den upplysta konservatismen har att erbjuda så är det vaccin mot den sorts fantasteri som präglar idén bakom gymnasiets treårstvång. Att erbjuda människor möjligheter? Gärna. Att stöpa om dem mot deras vilja? Icke. God konservatism är att vägra skriva reseberättelsen innan resan har ägt rum. Det är konservativt och klokt att möta även det vällovliga med skepsis ifall det urartar i absolutism och halsstarriga politiska projekt.

    När ansvarsfull klimatpolitik blir till att ”Sverige måste alltid gå i bräschen”; när stöd för jämställdhet blir till krav på 50/50 i varje tänkbart sammanhang; när fler frivilliga i försvaret blir till beslut om att avskaffa värnplikten innan man vet hur den nya rekryteringen ska gå till, då tycker den konservativa att det har spårat ur. Hon reagerar likadant när det hävdas att man visar omsorg om unga människor på väg in i vuxenlivet genom att inte bry sig om vad de säger.

    Högmod går före fall, sägs det. Tyvärr har de högmodiga en väldig benägenhet att dra med sig andra i fallet.

    PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD.
    pj.anders.linder@svd.se

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X