Annons

Brooklynfärjans överfärd; dikt och hågkomster Det poetiska jagets pionjär fjärran från Trumps ego

Walt Whitman (1819–1892) var amerikansk journalist och poet, mest känd för sin episka diktsamling ”Leaves of Grass” (1855), som han fortsatte att arbeta med och utvidga under hela sitt liv. Den 31 maj 2019 skulle han ha fyllt tvåhundra år.
Walt Whitman (1819–1892) var amerikansk journalist och poet, mest känd för sin episka diktsamling ”Leaves of Grass” (1855), som han fortsatte att arbeta med och utvidga under hela sitt liv. Den 31 maj 2019 skulle han ha fyllt tvåhundra år. Foto: Frank Pearsall/TT

Det är hos Whitman som den amerikanska andan får sitt första litterära uttryck, i litterär mening skapar han rentav ”the selfmade man”. Det menar Kristoffer Leandoer som blir glad av att ha läst två aktuella svenska utgåvor av den 200-årsjubilerande amerikanska 1800-talspoeten, som i sin lyrik bejakade den moderna staden.

Publicerad

Walt Whitmans ”Leaves of Grass” utkommer första gången 1855 i en anspråkslös volym utan författarnamn. Under sex upplagor på trettiosju år hinner både anspråk och omfång svälla, och 1892 har de ursprungligen tolv dikterna blivit 383. Hans lyriska universum känner bara till en enda rörelse: ständig expansion. Genom sin blotta längd tvingar diktraderna fram nya radbrytningar, varje formulering är emfatisk, varje mening slutar explosivt, med ett utropstecken. Världen i varje dess enskildhet beskrivs, bejakas, omfattas – assimileras av poetens glupande hunger på verkligheten.

Whitman är ingen Jona i valfiskens buk, ingen kapten Ahab på valjakt (New York-bon Herman Melvilles ”Moby Dick” kom ut fyra år tidigare, 1851) – han är själv valen, som vill rymma allt. Vilket märkligt decennium, detta 1850-tal: under loppet av några år läggs grunden till den moderna litteraturen i hela dess vidd (fantasy genom George Macdonalds ”Phantastes”; hallucinatorisk prosa genom Gérard de Nervals ”Aurélia”; konstromanen genom Gustave Flauberts ”Madame Bovary”). Charles Baudelaire chockar sin samtid med ”Det ondas blommor” 1857: vid en första anblick verkar Baudelaires hårt åtsnörda alexandriner snarare tvåhundra år äldre än två år yngre. Mer olika än Whitman och Baudelaire blir man knappast, ändå gör bägge i grunden samma sak: skildrar det fundamentalt nya med storstadslivet, hur jaget förändras av att man ingår i en massa – samtidigt som detta jag hos bägge identifierar sig med storstaden och stundtals förväxlar sig med den. Whitman säger JA! till den moderna staden, av massamhället förväntar han sig förbrödning – medan Baudelaire säger NEJ! och räknar med kriminalitet, likriktning och, i bästa fall, glömska. Medan Whitmans vers svämmar över alla bräddar pressar Baudelaire in industrialismens och massamhällets värld i existerande versmått tills de hotar att falla sönder av trycket: Baudelaire sysslar med implosion, Whitman med explosion.

Charles Baudelaire, runt 1863.

Foto: Rights Managed/TT Bild 1 av 5
Bild 2 av 5

På Amityville Road på Long Island föddes Walt Whitman.

Foto: TT Bild 3 av 5
Bild 4 av 5

Färja vid Brooklyn Bridge.

Foto: TT Bild 5 av 5
Annons
Annons
Annons
Annons