Annons

Hans och GretaDet näpna tar udden av sagooperans groteskeri

I häxans hus. Hans (Elisabet Leyser) och Greta (Linnea Sjösvärd) och häxan själv, spelad av Susanna Levonen, på Norrlandsoperan.
I häxans hus. Hans (Elisabet Leyser) och Greta (Linnea Sjösvärd) och häxan själv, spelad av Susanna Levonen, på Norrlandsoperan. Foto: Micke Sandström

Norrlandsoperan firar 40-årsjubileum med godisfest och tysk sagoopera. Men konceptet för den här arketypiska berättelsen är för näpet, tycker SvD:s Sofia Nyblom.

Publicerad

Engelbert Humperdincks sagoopera ”Hans och Greta” från 1893 är på vissa sätt en barnversion av ”Rhenguldet”. Den arketypiska sagan om barnen som är olydiga, går vilse och frestas att frossa på häxans hus handlar precis som Nibelungensagan om prövningar, förlorad oskuld och brutalt uppvaknande. Men oavsett hur många regnbågar som slår ut kring familjeidyllen i finalen, så kan man inte låta bli att undra hur det känns att grillas levande. Visserligen var det Humperdincks syster Adelheid som ville göra sagan till sångspel. Men vad kan ha drivit tonsättaren att presentera operan om en sprucken familj som förlovningspresent till sin blivande hustru?

Regissören Stina Ancker och scenografen Annsofi Nyberg bygger en Disneyfierad värld i pastell med vita silhuettklippningar och fladdrande änglar åt de fattiga syskonen. Hans (Elisabeth Leyser) och Greta (Linnea Sjösvärd) trallar och dansar tyska folkvisor för att hålla humöret uppe trots hungern, i ett hem byggt av pantflaskor. Deras mamma (Åsa Jäger) är mindre gullig, och när hon upptäcker att de lekt istället för att göra hushållssysslor skickar hon ut dem i skogen, till faderns (Anton Eriksson) fasa. Barnen möter sina rädslor och sitt mod när Susanna Levonens kannibalistiska skönhetsdrottning kliver ut från sitt godishus och dansar en häxdans med kvasten vickande mellan benen.

Sångerskorna Åsa Jäger (mamman), Elisabet Leyser (Hans) och Linnea Sjösvärd (Greta) i familjens hem.

Foto: Micke Sandström Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons