Recension

Russells kalkonDet mest underbara äventyret

Publicerad
Annons

Nyligen föreläste Stephen Hawking i Stockholm. Salen var full, alla lyssnade andäktigt, få begrep vad han sa, om någon. Jubel, applåder. Hänförelsen var väl inte helt den samma som när kurian rullar ut sin man på Petersplatsen, men likheter finns. Dels har fysik och matematik alltsedan Pythagoras tid stått nära gudsmännens mystik, dels regeras vetenskapen och religionen av likartade sociala mekanismer. Påvestolen och Newtons professur i Cambridge, och männen som sitter där, är varumärken. Just vetenskapens yta och ikoner är en av flera röda trådar som slingrar sig genom Roland Poirier Martinssons debutbok Russells kalkon. Redan i undertiteln - ”En bok om hur Gud och vetenskapen formade den västerländska kulturen” - antyds att här vankas mer än bara den vanliga vetenskapshistoriens räta kronologi. Och mer blir det; författaren täcker ett ofantligt fält i vida svängar, från Babylon till new age, och trots att jag inte till fullo lyckas pejla hans ärende åker jag gärna med. Detta är en lärdomsdiger bok, dessutom sällsynt välformulerad.

Annons

Inledningsvis får vi följa tänkandets utveckling från de tidiga pythagoréerna via senare greker och afrikaner - Aristoteles, Ptolemaios och andra - fram till genombrotten under renässansen; Kopernikus, Brahe, Galilei, Kepler. Så långt en utmärkt repetition, särskilt som författaren gärna dubbelexponerar de slitna heroerna och ser dem både som nydanande hypotesmakare och religiösa mystiker, vilket de alla i någon mening var. Välgörande är likaså skildringen av de stora männen som ärelystna individer i politisk miljö. Att Galilei erbjöd militären sitt nya teleskop innan han vände det mot himlen blir i det perspektivet inte konstigare än att Einstein stödde Manhattanprojektet 1939. Också Newton befinns vara en kristen mystiker av rang, och Darwin skriver att ingen bok har som Paleys ”Natural Theology” bidragit till hans förnuft och tankekraft. Intressant, förvisso, men vad vill författaren säga? Ett underhållande kapitel betitlat ”Fallet Sigmund F.” spär på min undran. Historien om Mesmers animala magnetism landar helt följdriktigt i freudianismen - som visserligen var ”ett vetenskapligt stolpskott i stil med mesmerismen eller frenologin”, men som likafullt ännu lever som tongivande kulturell influens. Varför? Poirier Martinsson har en teori: ”Det var inte bara övertron på vetenskapen som gjorde Freuds syn på människans psyke så attraktiv, utan i lika hög grad hans huvuddykning ner i den ångest och skrämmande frihet som den moderna epoken fick i utbyte mot tron på Gud och hans kontrakt med människan.” Mot slutet av boken hamnar vi hos Auguste Comte, som i vetenskapen såg den moderna tidens kyrka, samt hos kritikerna av hans positivism, Popper och Quine. Och när sedan Thomas Kuhn intar scenen med sin vetenskapssociologi blir allt relativt och forskning en sällskapslek bland andra. Gammal vetenskap var inte sämre än ny, bara annorlunda. Hugget som stucket. Pepsi eller Coke. Varumärken. Poirier Martinsson skriver: ”Kvarken är universums minsta beståndsdel - eller inte. Om Gud finns lär han inte försvinna bara för att en massa goda argument förs fram som säger att han ”bara” är en social konstruktion.”

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons