X
Annons
X

Malena Janson: Det mångtydiga gör Gripes filmer tidlösa

Det är nu 40 år sedan den lilla prästdottern Anna Grå för första gången klev ned i Ängelbäcken och ösande vatten över sitt huvud uttalade orden "jag döper dej till Josefin Johandersson". Det var också första gången en bok av Maria Gripe överfördes till bioduken. Filmen, som regisserades av debuterande Kjell Grede, hette "Hugo och Josefin" och är ännu i dag enligt många en oöverträffad milstolpe i den svenska barnfilmshistorien. Bland de få som kan mäta sig, menar jag, finns två andra oförglömliga biofilmer som utgår från böcker av samma författare: Kay Pollaks "Elvis! Elvis!" (1977) och Anders Grönros "Glasblåsarns barn" (1998).

Vad är det då som gör att dessa Maria Gripes filmer liksom höjer sig över andra barnfilmer och stannar kvar i medvetandet år efter år? Varför har just dopscenen i "Hugo och Josefin" etsat sig fast som mitt allra första biominne? Varför drabbar berättelsen om Elvis kamp mot sin mamma så skoningslöst? Hur kommer det sig att den nästan arketypiska sagan om glasblåsar­barnen alltid känns ny? Jag tror att svaren till stor del kan sökas i respektive films relation till sin litterära förlaga; en relation som framför allt utmärks av oberoende. Varje film utgör ett fristående konstverk, ett bearbetat minne av en subjektiv läsning. Det märkliga är att alla förändringar, förskjutningar och strykningar i texten till trots så upplevs filmen på pricken fånga stämningen i Gripes berättelse.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X