X
Annons
X

Jan Eric Olsén: Det levande ansiktet kan lära av det döda

Gipsavgjutningar från 1917 gjorda av sårade soldaters ­ansikten (överst), modeller som rekonstruerats utifrån dessa avgjutningar (mitten) och de slutgiltiga proteserna (längst ner, på bordet).
Gipsavgjutningar från 1917 gjorda av sårade soldaters ­ansikten (överst), modeller som rekonstruerats utifrån dessa avgjutningar (mitten) och de slutgiltiga proteserna (längst ner, på bordet). Foto: IBL

Människans ansikte är den mest underhållande ytan på jorden skrev den tyske 1700-tals fysikern Georg Christoph Lichtenberg i en av sina mest kända aforismer. Jag kommer att tänka på Lichtenberg när jag läser om den nya funktionen i Googles app Art & Culture, "finns ditt porträtt på ett museum?". Appen har funnits ett tag men det var först när Google introducerade matchningen av personfoton – selfies – med historiska porträtt som nedladdningen tog fart. Med hjälp av ansiktsigenkännings­program jämför appen din selfie med något av de tusentals konstverk som finns tillgängliga på nätet. Idén är inte ny. Vi har alla haft en dubbelgångare. Men till skillnad från hur temat undersökts i till exempel skönlitteraturen, stannar Googles jämförelse vid en ofta förbryllande juxtaposition av snapshot och oljemålning. Att döma av kommentarsfälten i sociala medier är många dessutom missnöjda med de ansikten de jämförts med. Frågan är om inte den estetiska jämförelsen minst lika ofta talar till det historiska porträttets fördel.  

Gipsavgjutningar från 1917 gjorda av sårade soldaters ­ansikten (överst), modeller som rekonstruerats utifrån dessa avgjutningar (mitten) och de slutgiltiga proteserna (längst ner, på bordet).

Foto: IBL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X