Annons
X
Annons
X
Film
Recension

Fäktaren Det känns som fantasy – men är nutidhistoria

”Fäktaren” är en spännande berättelse hämtad ur verkligheten, skildrad med exakta medel. Det som saknas är komplikationen i den estniska historien, skriver Jeanette Gentele.

Märt Avandi.
Märt Avandi. Foto: Studio S
Biohösten 2016

Fäktaren

Regi
Klaus Härö
Genre
Drama
Medverkande
Märt Avandi, Liisa Koppel, Ursula Ratasepp
Längd
1 tim 33 min

Från 7 år.

Betyg: 4 av 6

Orden är få. Pauserna långa. Ansiktena nollställda. Så utspelar sig ”Fäktaren” också i en tid då ett förfluget ord kunde leda till fängelse eller förvisning, en förfrusen tid stelnad i misstro och rädsla. När Endel Nelis anländer med tåg från Leningrad till den lilla estniska staden Haapsalu 1952 för att börja en anställning som idrottslärare i en mellanstadieskola vet vi inget om honom. Under förtexterna informeras vi om att Estland efter att först ha ockuperats av ryssarna, sedan av tyskarna, och sedan återigen av ryssarna under andra världskriget nu är en del av Sovjetunionen som jagar ”folkfiender”.

Skolans rektor är misstänksam redan från början mot någon som frivilligt lämnat storstan för en landsbygdshåla. Ännu mer misstänksam blir han när Endel föreslår fäktning som fritidsaktivitet för barnen, ”en relik från feodalismen”. Även fritidsaktiviteter var kontrollerade under denna tid.

Men entusiasmen bland eleverna är stor. Alla vill vara med på något så oväntat och spännande. I brist på riktig utrustning gör barnen floretter av pinnar med manschetter av papp. Endel är en barsk lärare men tinar upp allt eftersom han lär känna barnen bättre. Många av dem saknar en eller två föräldrar, döda eller förvisade. Nu får de något av en pappa, någon som bryr sig om dem. Bland deltagarna utmärker sig såväl pojkar som flickor.

Annons
X

I takt med att barnen blir allt duktigare – och får riktig utrustning – och en tävling i Leningrad hägrar, växer rektorns farhågor och hans assistent får uppdraget att ta reda på vem Endel Nelis egentligen är. Spänningen stiger.

Den finländske regissören Klaus Härö har redan tidigare vunnit en stor publik i Sverige med sina filmer ”Elina – som om jag inte fanns”, om finsktalande barns svårigheter i Sverige, och ”Den bästa av mödrar”, om de finska krigsbarnens splittrade liv. Bibi Andersson och Maria Lundquist fick varsin Guldbagge för dessa filmer. Återigen har Härö hittat en spännande historia hämtad ur verkligheten som han berättar med exakta medel. Återigen visar han hur han behärskar personregin inte minst vad det gäller barnen.

Det som saknas är komplikationen i den verkliga historien, som var långt mer mångbottnad och som över en natt förvandlade människor från motståndskämpar till förrädare till motståndskämpar/förrädare igen, något som filmen inte alls berör. Men ”Fäktaren” kan absolut rekommenderas som en fin introduktion till en yngre generation om vad som utspelade sig för inte alls länge sedan i ett grannland inte alls olikt vårt. En nutidshistoria som kunde passera som ren fantasy om vi inte visste bättre.

Annons

Märt Avandi.

Foto: Studio S Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X