Det kallas kyla

Under februari höll kylan Europa i ett järngrepp. Men vad är den egentligen, mer än låg temperatur och en obehaglig känsla mot huden? Lars Berge hoppar rakt ner i en isvak i jakten på kylans innersta väsen.

Uppdaterad
Publicerad
Annons

På väg upp från isvaken glider en av mina flipflops av foten och försvinner i snön. När jag äntligen krånglat på den igen är mina båda vänner redan framme vid dörren. Lampan ovanför dörrposten lyser upp ångan från deras nakna kroppar. Av obegripliga skäl är bastun på Hellasgårdens frisksportsanläggning försedd med kodlås. Jag skyndar efter mina vänner på trippande fötter och hör hur knappsatsen piper i mörkret. Innan jag kommit mig för att ropa smäller dörren igen bakom dem. Det blir tyst. Ovanför mig ligger kvällshimlen hög och stjärnklar. Grön Swix gäller i skidspåret och när jag snörvlar klibbar håren i näsborrarna ihop. Jag förbannar mig själv och mitt odugliga sifferminne. Jag bankar på dörren. Inget händer på en lång stund. Bastuvärmen kyls snabbt av i den isande kylan som dragit in från Sibirien. Det är 12 minusgrader i luften. Snart har jag börjat huttra. Huden är knottrig, mina fingrar har blivit vita. Det behöver knappast tilläggas: detta är inte något av min penis stoltare ögonblick.

–Det som händer när man fryser är att kroppen drar blod från fötter, ben, armar och händer till de vitala organen som hjärta, lungor och hjärna, förklarar överlevnadsexperten Lars Fält.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons