Annons
X
Annons
X

Lisbeth Lindeborg: Det islamistiska judehatet har gamla anor

Det är missvisande att tala om en ”ny” antisemitism bland Europas muslimer. Som europeisk import har den mer än 100 års historia i Mellanöstern och är rotad i en ännu äldre islamisk diskriminering av judar.

[object Object]
Egyptiska utgåvor av ”Sions vises protokoll”.

UNDER STRECKET

Hösten 2003 fångades mediernas intresse av en studie från EU-myndigheten mot rasism och främlingsfientlighet (EUMC), ”Manifestations of Anti-Semitism in the European Union”. Den bekräftade att (yngre) arabiska muslimer ligger bakom ökningen av antisemitiska övergrepp i EU-länderna. Märkligt var att forskarna själva tvingades offentliggöra rapporten via internet; trots att den var klar redan i januari 2003 ”fördröjdes” den av EUMC, som tydligen ville mörklägga arbetet, troligen som en konsekvens av att det inte anses politiskt korrekt att peka på muslimska länder som grogrund för en till Europa importerad antisemitism. Enligt gängse uppfattning ses antisemitismen alltid som en export från Europa.

Studiens resultat har sakta men säkert lett till en mindre ensidig syn på den växande antisemitismens ursprung, men tonen bland ansvariga politiker och i medierna är fortsatt urskuldande. Det hävdas att den islamiska antisemitismen är en ”ny” företeelse och att förhållandet mellan judar och muslimer tidigare präglats av en fridsam symbios, ja, till och med av en ”interreligiös utopi”. Vidare framhålls Mellanösternkonflikten som huvudorsak till den uppblossande antisemitismen i diasporan. Detta är en orimlig ”förklaring”. Varför måste judarna i Europa frukta för liv och egendom på grund av en konflikt som de inte har något att göra med? Här är det i stället den urgamla antisemitiska syndabocksteorin som revitaliseras.

Begreppet ”ny” antisemitism är vilseledande. Som europeisk import har den en drygt 100-årig historia i Mellanöstern och är rotad i diskrimineringen av judar i islam. Vidare är dess eskalerande i Europa en följd av den islamiska fundamentalismens, islamismens, nuvarande högkonjunktur.

Annons
X

De tidigast kända muslimska landsförvisningarna av och massakrerna på judiska befolkningsgrupper ägde rum under profeten Mohammeds tid efter misslyckandet att omvända judarna i Medina till islam, på 600-talet. Denna första seger över judarna blev präglande för det fortsatta förhållandet mellan muslimer och judar. Enligt islamisk tradition utgör de ett besegrat folk som med rätta kan utsättas för förakt. I Koranen listas deras omfångsrika syndaregister.

Jämfört med den religiöst förankrade kristna antisemitismen var den socialt och ekonomiskt betingade judefientligheten inom islam mindre frekvent och mindre våldsam. Judarna sågs som förrädare och bedragare som borde förtryckas men inte utrotas. De inordnades i den stränga islamiska hierarkin som mindervärdiga, dhimmis, under de kristna, vilka ju visat sig som jämbördiga motståndare under korstågen.

Så grundade sig ”fridsamheten” på att judar och kristna fann sig i att diskrimineras och underkastas en rad regler, som förbud mot vapen, hästar och nya helgedomar, tvångsskatt, tvång att bära särskild klädsel etcetera. I praktiken var behandlingen av dem mer godtycklig; om de hade tur tillerkändes de vissa privilegier, så till exempel i Osmanska riket under 1400- 1500-talen; hade de däremot oturen att befinna sig i Persien vid samma tid utsattes de för förföljelser och misshandel. Pogromer var sällsynta men förekom. I marockanska Fez massakrerades 6 000 judar år 1033. I de muslimska delarna av Spanien gick tusentals judar samma öde till mötes under medeltiden, till exempel i Granada 1066 då stadens hela judiska befolkning på 4 000 dödades.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    **Det fanns alltså en antijudisk tradition **mottaglig för antisemitismens europeiska komponenter, vilka började sippra in i samband med den så kallade Damaskus-affären 1840. Pådrivna av den franske konsuln Ratti-Menton gav sig muslimerna i Damaskus på stadens judar, som anklagades för ett ritualmord på en kapuzinermunk. Hittills hade muslimer avvisat den kristna vanföreställningen om judiska ritualmord som absurd. Men efter skeendena i Damaskus har dessa hjärnspöken levt kvar och på sistone förstärkts. Enligt forskaren Michael Kiefer i ”Antisemitismus in den islamischen Gesellschaften” (2002) kan Damaskus-affären inte nog framhävas som signal för en intensifierad antisemitism i de muslimska länderna.

    Från och med 1800-talets slut ökade antalet judiska immigranter i Palestina på flykt från den europeiska antisemitismen. Men ännu 1914 var samvaron fredlig mellan de 90 000 judar som då fanns i Palestina och den arabiska befolkningen. Så exempelvis välkomnade många moderata muslimer i Palestina och Egypten den brittiska Balfour-deklarationen (1917), med dess löfte om en fortsatt judisk bosättning i ett oberoende territorium i Palestina. De såg invandringen som en chans till modernisering och ett närmande till Europa. Den senare egyptiske premiärministern Ziwar Pasha deltog i firandet av deklarationen 1917 och ett tankeutbyte mellan judiska och egyptiska ledare inleddes.

    Men samtidigt fanns det också många muslimer som motsatte sig en judisk invandring. De ville inte acceptera det besegrade folket, de föraktade dhimmis, som jämbördiga och avvisade demokrati, kosmopolitism, likställdhet, kvinnofrigörelse och andra värderingar med rötter i den europeiska upplysningen. Centralfiguren i denna rörelse var stormuftin av Jerusalem, en av Hamas-organisationens förfäder, Mohammed Amin al-Husseini (tillika Yassir Arafats farfars bror). År 1920 anstiftade al-Husseini den första pogromen mot judiska invandrare i Jerusalem och släppte lös en stormvåg av antisemitisk propaganda grundad på den antijudiska förfalskade hetsskriften ”Sions vises protokoll”.

    Innan den gavs ut på arabiska 1927 utgjorde skriften en inspirationskälla för ett första memorandum från Palestinian Arab Congress 1921, som lades fram för brittiske kolonialministern Winston Churchill på besök i Palestina. Det var ett antisemitiskt hopkok av värsta slag: ”Judarna som förstört många länder ligger bakom såväl Rysslands desintegration som Tysklands och Österrikes nederlag”; de ”roffar åt sig rikedomarna i varje land och tvingar andra länders arméer att göra som de vill”.

    Under 20-talet organiserade al-Husseini paramilitära arabiska styrkor och utökade sitt antijudiska nätverk till andra stater i området. Kontakterna med islamistiska grupper tilltog efter grundandet av Muslimska brödraskapet i Egypten 1928. Året därpå kände sig al-Husseini stark nog för en större pogrom, som inleddes i Jerusalem och spred sig över hela Palestina. I ett flygblad utpekades judarna som ”arabernas värste fiende sedan urminnes tider”. De judiska kvarteren brändes ned och 133 judar och 116 araber dödades.

    Samtidigt skärptes den inompalestinska konflikten mellan al-Husseini-klanen, som ville ha ett ”judefritt Palestina”, och den moderata Nashashibi-klanen, som eftersträvade en fredlig samvaro men med en begränsad invandring. Tillsammans med Transjordanien och den sionistiska världskongressen stödde de den brittiska Peel-planen (1937) om två oberoende stater i Palestina. Att planen misslyckades berodde på al-Husseini, som lierat sig med Nazityskland och nazistiska grupperingar i olika arabstater (al-Husseinis unga anhängare kallades ”naziscouter”). I Berlin såg man vikten av att stödja arabiska antijudiska krafter för att förhindra grundandet av en judisk stat. Utan ekonomiskt och militärtekniskt stöd av naziregimen hade al-Husseini inte kunnat anstifta det så kallade ”arabiska upproret” 1936-1939. Märklig är den fortsatta glorifieringen av upproret som urartade till en inompalestinensisk maktkamp med fler dödade araber än judar och britter.

    År 1940 tvingades al-Husseini fly – till Bagdad. Därifrån ville han nu inleda ett arabiskt heligt krig mot judar, britter och kommunister med Nazitysklands stöd. I januari 1941 får Hitler motta ett brev från al-Husseini: ”Jag kan försäkra Er, Excellens, att de arabiska folken står redo att offra sitt blod i det heliga kriget [...] på axelmakternas sida”. I samband med en pogrom mot stadens judar försökte sig al-Husseini och irakiske statsministern Gailani på en statskupp mot den brittiskvänliga regeringen. Men det utlovade militära stödet från Berlin uteblev. De få tyska flygplan som nådde Mosul sköts ned. I 30 dagar lyckades kuppmakarna hålla britterna stången; därefter slogs de tillbaka och al-Husseini och Gailani flydde.

    al-Husseinis flykt gick till meningsfränderna i Berlin. Fram till krigsslutet stod han i ständig kontakt med naziregimens ledare. Jämte personliga möten korresponderade han med Hitler, Himmler, von Papen, von Ribbentrop, Canaris med flera för att stärka banden i en nazitysk- arabiskmuslimsk allians med judehatet som minsta gemensamma nämnare. Från Berlin organiserade han en muslimsk SS-division i Bosnien och Hercegovina.

    Hur inflytelserik al-Husseini var framgår av ett brev till Himmler (27/7 1944), där han beklagar att några judiska grupper tillåtits att resa ut till Palestina. Ty – förebrår han Himmler – hade inte ”nationalsocialisterna alltid haft kampen mot världsjudendomen på sitt program?”. Och Himmler lyssnade och agerade. Så ändrade han sitt beslut om utresa för 4 000 judiska barn till Palestina. I stället skickades de till förintelselägren.

    Att döma av de 110 brev, tal och memoranda från al-Husseini, vilka Gerhard Höpp, professor vid Zentrum Moderner Orient i Berlin, sammanställt i boken ”Mufti-Papiere, 1940-45” (2002), intog muftin en nyckelroll under andra världskriget. Som en av arabvärldens mest inflytelserika andliga och politiska ledare var al-Husseini, verksam 1920-1974, spindeln i ett växande arabiskt antijudiskt nätverk med syfte att underminera grogrunden för en fredlig samvaro i Mellanöstern. Uppenbart är att han länkade samman den europeiska antisemitismen med den traditionella islamiska, dehumaniserande synen på judar.

    Efter 1945 tog muftin sin tillflykt till Paris. Med hjälp av det alltmer inflytelserika Muslimska brödraskapet och arabiska ligan fick al-Husseini asyl i Egypten, där han fortsatte att bygga upp paramilitära ungdomsstyrkor och utsågs som vice ordförande i brödraskapet. Likaså upprätthöll han nära förbindelser med de nazityska krigsförbrytare som tagit sin tillflykt till Mellanöstern efter 1945. Fram till sin död 1974 hyllades han som en hjälte.

    **Jämte Koranen är ”Sions vises protokoll” **en av islamismens huvudböcker. I arabiska och andra muslimska länder är den en bestseller och finns i 60 olika arabiska utgåvor. Därigenom fungerar den som inspirationskälla för terrororganisationen Hamas ”Charta”, där det konstateras att ”den judiska komplotten finns nedskriven i ”Sions vises protokoll””, och att ”Hamas är en förtrupp för alla arabiska och islamiska folk i det heliga kriget mot judarna”. I en Hamas-kommuniké under intifadan (1994) varnas för judarna som ”barnblodsugare”.

    Särskilt oroväckande är de ständiga hänvisningarna till ”Sions vises protokoll” i nyhetssändningarna och dagstidningarna. Dessutom filmatiserades skriften nyligen av den egyptiska statliga televisionen. På bästa sändningstid under Ramadan 2002 fick miljontals araber ta del av den farliga och fredsförstörande propagandan i serien ”Ryttare utan häst” – i 41 delar.

    År 2003 visade syriska Hizbollah-kanalen Al Manar ännu en antisemitisk tv-serie, ”Al Shatat” (Diaspora), i 29 delar, ett projekt som stötts av syriska försvars- och kulturministerierna. Kanalchefen vidhöll att bilderna på slaktandet av kristna barn, och påståendet att judarna låg bakom de två världskrigen och atombombsangreppet på Hiroshima, motsvarade verkligheten. Per satellit spreds dessa ”sanningar” till Europa – till Storbritannien och till Frankrike, där 2,6 miljoner muslimska hushåll kan se Al Manar (för att inte tala om spridningen av video- och dvd-versioner).

    Sådan är den massiva antisemitiska propagandan i muslimska länder och sådan den taktik som islamiska fundamentalister gör bruk av för att uppvigla moderata muslimer i diasporan till judehat. Man skulle kunna säga att antisemitismen är den mekanism som de fascistoida islamisterna använder sig av för att sudda ut gränserna mellan sig själva och det moderata islam.

    Lisbeth Lindeborg

    Annons
    Annons
    X

    Egyptiska utgåvor av ”Sions vises protokoll”.

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X