X
Annons
X
Recension

Loney, Dear Det innerliga är Loney, Dears styrka

Även om bandet ges bra utrymme att svänga blir det tydligt att styrkan i Loney, Dears konstnärskap ligger i det innerliga berättandet och den varma, själfulla rösten, skriver Sara-Märta Höglund.

Loney, Dear (Emil Svanängen) från ett uppträdande på Stockholm Music and Arts i somras. Foto: Vilhelm Stokstad/TT

Det är 3 850 dagar sedan vi senast spelade på den här platsen, säger Emil Svanängen i ett av kvällens mellansnack. Och egentligen är just precis nu en ganska märklig tidpunkt för en återkomst. Fem år har passerat sedan Svanängen, under sitt alter ego Loney, Dear, släppte internationellt rosade ”Hall music”. Sedan dess har det varit relativt tyst. Ett sjunde album finns inspelat, men ingen i publiken har hört det. Ändå är kvällens konsert – även start för en miniturné i landet – utsåld sedan länge och det står snart klart att fansens intresse aldrig falnat.

Agnes Fries scendekor med fluorescerande orange streck och pilar för tankarna till omlagda vägar i trafiken. Efter att Emanuel Lundgren (främst känd som frontman för Jönköpings gladpoppiga motsvarighet till Polyphonic Spree, I’m from Barcelona) inlett kvällen med sina dystopiskt pulserande ljudlandskap flyter förband sömlöst ihop med huvudakt när en ensam Loney, Dear tar vid med sin akustiska gitarr och sin stora, stora röst. Under kvällen ska han röra sig runt i cirklar mellan gitarr, mikrofon, synth, piano och looppedal.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X