Per Erik Wahlund:Det idealiska sällskapsdjuret

Nyfiken, beskäftig, renlig och vänlig – sådan är guldhamstern. Enligt denna redogörelse för några månaders samliv med det kvicksilveraktigt rörliga djuret kan det dessutom fungera förvånansvärt effektivt som avstressande faktor i en rastlös tillvaro.

Publicerad
Per Erik Wahlund (1923–2009), tecknad av Nils Melander. Guldhamstern på bilden är inte Silvia.

Per Erik Wahlund (1923–2009), tecknad av Nils Melander. Guldhamstern på bilden är inte Silvia.

Foto: IBL
Per Erik Wahlund med Silvia, illustration av Fibben Hald.

Per Erik Wahlund med Silvia, illustration av Fibben Hald.

Annons
Per Erik Wahlund (1923–2009), tecknad av Nils Melander. Guldhamstern på bilden är inte Silvia.

Per Erik Wahlund (1923–2009), tecknad av Nils Melander. Guldhamstern på bilden är inte Silvia.

Foto: IBL
Per Erik Wahlund (1923–2009), tecknad av Nils Melander. Guldhamstern på bilden är inte Silvia. Foto: IBL

– Ni anar inte vad jag har fått i studentpresent av min flickvän, sade en dag i våras en på samma gång högtidlig och upprymd telefonröst, som tillhörde vår yngste son.

– Ni kommer att få en chock alltså.

– Ett djur? frågade ynglingens mor blixtsnabbt, ty det var hon som tog emot samtalet.

– Ja, medgav telefonrösten, snopen över att den moderliga intuitionen så lätt kommit hemligheten på, spåren.

– En hundvalp?

– Nää.

– Inte en katt väl?

– Nää ... En hamster.

– En råtta! utbrast modern klagande. Den kommer aldrig över vår tröskel. Protesten var helt retorisk; alla som känner denna varmhjärtade kvinna vet att ingen levande varelse visas på dörren. Och själv erfor jag, efter att ha upplysts om vad som var att motse, en viss spänning och förväntan inför den nya familjemedlemmens ankomst.

Annons
Annons

I motsats till vad den barske skriftställaren Berndt Carlberg, signaturen Berco, på sin tid gjorde gällande i denna tidning har jag alltid varit en stor djurvän. I min ungdom höll jag till och med hund, först en West Highland White, numera sällsynt, och senare en tax; Åke Janzon skreven gång beklagande att det var först efter det att jag länge och regelbundet blivit biten som jag kom mig för med att lämna bort den extraordinära taxen.

Detta ägde sin riktighet, men situationen var något mer invecklad än doktor Janzon visste. Taxen hade haft valpsjuka och hundra som genomgår denna virussjukdom blir tyvärr hjärnskadade och opålitliga. Hur som helst donerade jag djuret till en f.d. underofficer utanför Uppsala som övermodigt men fåfängt åtagit sig att dressera det, och utgår från att det sedermera blev en skräck för räv, älg och annat villebråd i trakten; själv bär jag alltjämt i högra tumgreppet ett låt vara obetydligt ärr efter vårt sista mellanhavande.

En av de få anledningarna till att jag än idag spelar golf är också det rika och angenäma djurlivet på min hemstads vackra golfbana. En tidig höstdag för några år sedan såg jag sålunda en hel flock rådjur sväva över en i morgondis liggande fairway – en syn som skulle ha fått en japansk haikudiktare att på stället improvisera ett odödligt poem. Och en vårmorgon sammanträffade jag på tredje hålets green med en rävunge. Den hade hittat skalet efter en bortslagen boll – som med stor sannolikhet var min – och rullade det nu gång på gång nedför slänten; uppriktigt sagt har jag aldrig sett en golfspelare uppföra sig lika graciöst.

Annons
Annons

Hela innevarande sommar, då det eljest varit ont om glädjeämnen, har jag desslikes snår- och gräsruffen mellan tionde och trettonde hålen spanat efter en halvtam hare, som man praktiskt taget kunde klappa innan den lade öron och ben på ryggen och pliktskyldigast skuttade bort. Numera är den försvunnen, och jag undrar hätskt om det var någon annan klubbmedlem som utnyttjade dess oräddhet och anrättade den à la Provençale; men naturligtvis kan den också ha fallit offer för någon rovfågel.

För att återgå till hamstern inskränkte sig mina kunskaper om detta djur och dess beteende till den av mänskligheten efterapade ovana som redan under första världskriget gav upphov till verbet ”hamstra” och nu gällde det alltså att öka sitt vetande. Till min förskräckelse fann jag att våra vanligaste uppslagsverk gav Cricetus cricetus lika samstämmiga som ofördelaktiga recensioner. Inte heller salig Brehm var gynnsammare inställd; i fjärde upplagan av ”Djurens liv” kunde man till exempel läsa följande: ”Den till det yttre rätt vackra, men till sin lynnesart så mycket mer obehagliga hamstern, illa beryktad som ett ilsket lättretligt men på samma gång stridbart och modigt djur, blir ungefär 30 cm lång, varav omkring 5 cm får räknas på svansen.”

Fortsättningen var början lik. Hamsterns själsliga egenskaper sades på intet sätt vara ”av det slag som gör honom till något människans älsklingsdjur”, och den påstods med samma blodtörst kasta sig över såväl småfåglar, ödlor och snokar som vanligt folk. ”Det händer ej så sällan”, suckade Brehm, ”att man helt fredligt går förbi ett hamsterbo och så plötsligt finner sig ha det rasande djuret hängande i sina byxben”. Det verkade ingalunda egendomligt att man i Tyskland bedrivit jakt på detta illasinnade djur, om också mindre för den blygsamma skottpenningen än för att kunna lägga beslag på dess idogt hopsparade vinterförråd, som ibland uppgick till tjugofem kilo säd, prudentligt tröskad av djuret självt.

Annons
Annons

Den enda tröst som erbjöds var egentligen att en zoolog vid namn Wilhelm Bartels en gång lyckats tämja en hamster och lärt den att utföra enklare konststycken. Denna krabat, som levde på jämställd tass med hund och katt och brukade övernatta i hundkojan, gick sedan ett ynkligt öde till mötes genom att förväxla gårdens schäfer med en annan och mindre humoristisk.

Jag måste ha sett bekymrad ut; ty min hustru, som vet att jag ibland tar illa vid mig av engelska kriminalfall, undrade vad jag läste.

– Om hamstrar, sade jag dystert. Det är små elaka djur som inte släpper taget när de en gång har bitit sig fast; det står hos Brehm.

– Äsch, sade den insiktsfulla hustrun. Du förstår väl att det här är en guldhamster.

Det hade jag inte alls förstått, men i Encyclopaedia Britannica kunde jag nu till min lättnad inhämta att guldhamstern, Mesocricetus auratus varom svenska uppslagsböcker ingenting visste – var ett föredömligt sällskapsdjur, fridsamt, hygieniskt och billigt i drift.

En stund senare infann sig det lilla djuret och dess nye ägare. Den frikostiga flickvännen hade inte bara skänkt ynglingen en gnagare utan också allt vad som tarvades för dess inkvartering: en bur av samma typ som begagnas på våra biokemiska institutioner, ett paket hamstermat, en foderkopp och en liten vattenautomat, till konstruktionen påminnande om en nappflaska. Grovt sågspån var strött på burgolvet, och inne i en liten pappask med texten ”Levande djur” satt adoptivbarnet och tjurade; det var enligt uppgift en flicka och hette Silvia.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…
Annons
Annons
Per Erik Wahlund med Silvia, illustration av Fibben Hald.

Per Erik Wahlund med Silvia, illustration av Fibben Hald.

På kvällen kom hamstern utluffande, fyllde kindpåsarna med solrosfrö och lät sig beundras. Jag fäste mig ögonblickligen vid dess tilltalande utseende, ekorrbrun päls på ryggen och gråvit på undersidan, små lövformade upprättstående öron, törnrosskär trubbnos och blanka svartpepparkorn till ögon; frånvaron av svans – några få millimeters rudiment kunde inte räknas – berövade den på ett sympatiskt vis varje likhet med en råtta. Och följande morgon hade den ordnat det trivsamt för sig i pappasken, släpat in kutterspån så att den skulle ligga mjukt och gnagt två hål på sidorna som reservutgångar.

Samma dags afton togs den för första gången – och under iakttagande av övliga försiktighetsmått – ut i den vanskliga friheten; det slumpade sig så väl att en annan av sönerna just lämnat hemmet, så att den nya familjemedlemmen kunde få överta det rum som fordom kallades jungfrukammare. I minsta laget för ett hembiträde eller en studerande ung man var det spatiöst tilltaget för en varelse, som visade sig mäta tretton centimeter och väga jämnt ett hekto.

Per Erik Wahlund med Silvia, illustration av Fibben Hald.

Det lilla husdjuret har, när dessa rader kommer till, gjort familjen den äran i tre månader. Den egentlige ägaren ägnar det numera ett mer förstrött intresse, men i gengäld har min hustru och jag – över vilkas tröskel det inte skulle komma – fäst oss vid det på ett nästan obegripligt sätt. I själva verket är detta häpnadsväckande livliga, anspråkslösa och tillgivna djur en av de mest avstressande faktorerna i min rastlösa tillvaro. Det har fått en ny och större bur; det utfodras, vågar jag säga, med den allsidigaste kost en hamster kan begära; och det motioneras ett par timmar varje kväll, varvid det är tveksamt vilken av parterna som är mest road.

Annons
Annons

Utöver den kvicksilveraktiga rörligheten tycks mig guldhamstern ha fyra konstitutiva egenskaper: den är nyfiken, beskäftig, renlig och vänlig. Engelsmannen C.F. Snow, som skrivit en utmärkt bok om arten, hävdar att hamstern är det näst apan nyfiknaste djuret i vår fauna, och det är tänkbart att han har rätt; varje nytt föremål i dess väg undersöks med inträngande forskariver.

Nyfikenhetens avigsida är det lilla djurets oemotståndliga lust att klänga och klättra och dess oförmåga att på egen hand ta sig ned från de – förhållandevis – höga höjder där det hamnar. Ett av de mest uppskattade nöjena tycks sålunda vara att äntra ett värmeelement. Radiatorn i den f.d. jungfrukammaren är visserligen inte mer än sextiofem, sjuttio centimeter hög, men som djuret tillhör de diminutivare kan man räkna ut att fallhöjden för en mänsklig varelse av medellängd motsvarar ohälsosamma tjugotre meter.

Beskäftigheten visar sig framför allt i hamsterns lidelse för att göra det bekvämt för sig. Den söndergnagda pappasken och dess efterföljare är för länge sedan kasserade; för att en guldhamster skall trivas vill den ha eget material att skapa av.

Torrt gräs förordas av mr Snow men blir oundvikligen skräpigt; betydligt bättre är mjukt hushållspapper, som djuret biter sönder, skrynklar ihop och med förbluffande arkitektonisk precision bygger sitt lilla gryt av. I zoologiska affärer kan man dessutom köpa ett slags ”hamsterbädd” av mjuk syntetfiber, tillverkad av de på området outtröttliga tyskarna, som också marknadsför golvströ, desinficerande spray, frö- och insektsblandningar, knaperstänger och odefinierbara Iivselixir.

Annons
Annons

Vad den intima hygienen beträffar är hamstern påfallande renlig redan i vilt tillstånd; när den bygger bo lär den inte nöja sig med mindre än tre rum, av vilka det minsta nyttjas som avträde. Guldhamstern, odlad sedan femtio år, har bevarat samma aktningsvärda instinkt och avdelar osvikligt ett hörn av buren för motsvarande ändamål; även när den är ute och motionerar uppsöker den detta: hörn för att avbörda sig sitt lilla vatten. Av någon orsak som hamsterforskningen lämnat outredd besväras den inte heller av ohyra, såvida den inte får sådan av sin ägare.

Om dess vänlighet råder det till sist delade meningar, men av den representant för släktet som nu glatt oss i flera månader har vi enbart goda erfarenheter. Det viktiga är enligt C.F. Snow att djuret hanteras med lugna rörelser och konverseras med låg röst; guldhamstern nafsar inte av ilska utan på sin höjd av rädsla, och det gäller därför att inge den största möjliga trygghetskänsla. Härmed har vi tydligen lyckats; det är nästan rörande att märka hur en liten enstöring, som illa tål sina närmaste anförvanter, slösar sitt förtroende och sin tillgivenhet på den trolösa människan.

Det enda tråkiga – för att inte säga tragiska – med detta idealiska sällskapsdjur, tystlåtet, förnumstigt och vänsällt, är dess högst begränsade livslängd. Genomsnittligt tycks man kunna räkna med ett och ett halvt à två år, ehuru det lilla djuret – i första hand hanen – i undantagsfall kan uppnå tre års ålder.

Jag tänker på denna ömtåliga punkt ogärna framåt. Men jag hoppas att när Den stora vintersömnen kommer, den som drabbar möss och människor lika, vi då skall kunna intala oss att vi beredde detta efemära liv en smula tillfredsställelse, och att vi emellanåt skall komma ihåg dess grace och älsklighet, dess oskuldsfulla upptäckarglädje. Givetvis återstår också möjligheten att skaffa en ny guldhamster, men förmodligen sätter vi i stället undan buren och lever på minnet av den enda och ojämförliga.

Laddar…
Annons
Annons
Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons