X
Annons
X

Det humorlösa samhället är här

Var det statsministerns pressekreterare som dödade humorn i det här landet? Eller var det journalisterna? En sak är i alla fall säker: nu är det slutskämtat i det offentliga rummet. När Edvard Unsgaard för några sedan veckor skrev om arbetslinjen i sin statusrad på Facebook, var det med precis samma tonfall som större delen av vår kommunikation vänner emellan förs.

Vi skojar till det lite. He he, ho ho – när vi möter kolleger vid kaffeautomaten, när vi stöter på grannar på stan, när vi upptäcker en bekant på krogen – hi hi, ha ha. Men framförallt skämtar vi vid de tillfällen då vi inte står öga mot öga. Just eftersom vi inte ser varandra, blir den skämtsamma tonen då helt nödvändig. När vi pratar i telefon, chattar eller sänder ut budskap via statusuppdateringar trevar vi omedvetet efter det språkliga trivselludd som omger våra ord och som säger: Ja, jag är din vän. Ja, jag är helt ofarlig – och förresten, visst har vi roligt tillsammans? Få av dessa skämt skulle tåla närmare granskning. De skulle antagligen inte ens kallas för skämt om vi höll upp dem i ljuset. De är i själva verket något annat, ett slags fogmassa för våra relationer.

Ju längre bort vi är ifrån varandra och ju mindre vi känner varandra, desto större blir behovet av att använda sig av den intima sfärens leenden. I mina realtidsflöden strömmar kommentarer och åsikter från flera hundra människor förbi varje timme. Jag känner inte så många av dessa och om de inte någon gång hade använt sig av ett visst mått av humor i sina kommentarer, hade de framstått som fullständigt tokiga.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X