Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Nathalie – en delikat historia Det här ska visst vara roligt

Nathalie – en delikat historia

Författare
Genre
Prosa
Förlag
236 s. Sekwa förlag

(La délicatesse) Övers: Sofia Strängberg

När Sekwa förlag entusiastiskt deklarerar att man med David Foenkinos, och hans roman ”Nathalie – en delikat historia”, introducerar sin första manlige författare, är det en introduktion med både hängslen och livrem. I början av juli hade filmen med samma namn premiär i Sverige, och bokens omslag ser inte bara exakt likadant ut som filmaffischen, för säkerhets skull har man satt dit en informationsbubbla om att boken nu är film, med Audrey Tautou och François Damiens i huvudrollerna.

Det hör förvisso till vanligheterna att filmatiserade böcker kläs om för att locka läsare, och det är mer än begripligt att ett litet förlag vill göra det bästa av en sådan situation, men när introduktionsordningen blir film först och bok sedan, är det svårt att bli av med känslan att filmen lägger sig som en blöt vante över boken.

David Foenkinos grundhistoria är lätt återberättad. Den (givetvis) vackra Nathalie förlorar sin älskade man i en bilolycka, lever sedan för sitt arbete, känslomässigt avstängd, tills hon i stundens ingivelse kysser Markus, en oansenlig och okarismatisk svensk kollega. Späda romantiska skott börjar spira mellan det osannolika paret, och vart det barkar hän säger sig nästan själv. Det är romantiskt, humoristiskt, lättsamt, och lämnar mig fullkomligt oberörd på alla plan.

Annons
X

Nathalies sorg blir precis lika ointressant som hennes uppvaknande, sannolikt för att hon aldrig blir riktigt levande. Författarens förälskelse i sin skapelse lägger sig i vägen för en trovärdig personskildring; drömkvinnan Nathalie har redan på första sidan både drömsk blick och ett gåtfullt leende, och resten av boken fortsätter i samma spår.

Den kärleksdrabbade och trånande Markus blir inte så mycket mer livskraftig, och inte heller speciellt övertygande i sin svenskhet.

Problemet med romanen är att Foenkinos inte hittar balansen mellan det emotionellt trovärdiga och det som så väldigt tydligt har en ambition att vara underhållande. Romanen strösslas med små ironisk-roliga fotnötter, och kapitel som plockar upp och utvecklar obetydliga detaljer från föregående kapitel, på ett sätt som, också alldeles för tydligt, ska vara ironiskt-roligt.

Roligt på riktigt blir det när mötet mellan Markus och chefen på företaget blir till en mental förväxlingskomedi, men det räcker tyvärr inte för att rädda helheten.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X