Det här är inte din kompis

Under strecket
Publicerad
Annons

Att manifestera sin kärlek till Bruce Springsteen är något av det svenskaste vi har.
Jag har själv gjort det ett antal gånger. Men det var väldigt länge sedan sist. Tro mig, jag har verkligen försökt. Gång på gång. Jag går på konserterna, jag lyssnar på den där rösten som en gång i tidernas begynnelse, en majkväll på Hovet våren 1981, betydde allt och lite mer. Som i en handvändning vände upp och ner på min musikaliska begreppsvärld och ända sedan dess utgjort min ursprungliga måttstock för vad man kan åstadkomma med popmusik.
Men ursäkterna för att slentrianmässigt fortsätta tvångsälska Bruce Springsteen har tagit slut.

I en vecka har jag levt med Devils & dust och vad hände?
Jag hatar den inte ens. Precis som i fallet The Rising är jag bara komplett oberörd.
Därför har jag inget annat val än att berätta sanningen om 2005 års Bruce Springsteen.
Det är svårt att ondgöra sig över en artist och människa vars starkaste drivkraft är empati, som så uppenbart vill vårt bästa och är kapabel att i ord
formulera saknad och sorg så väl som att iscensätta oförlåtliga misstag.
Men rockmusik blir inte tråkigare än så här.
Devils & dust är så god, så monoton och välment att Springsteen dokumenterat lika tråkiga själsfrände Steve Earle framstår som ett uppsluppet dj-set med The Avalanches. Men det beror i och för sig uteslutande på Earles underhållande frisyr och ymniga skägg.
Det är fysiskt omöjligt för en frisk vuxen människa att tillgodgöra sig Devils & dust, detta koncentrat av allt som är präktigt med vuxen rock, utan att förlora medvetandet.
Om problemet ändå kunde härledas till något så enkelt som den fullkomliga avsaknaden av melodier.
Men som en härlig bonus kommer de dessutom nedbäddade i en lyxigt luftig 90-talsproduktion med skicklig hästsvans och obligatorisk läderväst. Det låter som en ny bil luktar.
I en bättre värld skulle Springsteen sjukpensioneras med våld och vårdarna låsa in hans Woody Guthrie-gitarr i en glasmonter på närmaste Hard Rock Café och kasta nyckeln i The Hudson.
Likt
de andra tvångsintagna som envisas med att åldras med värdighet skulle den före detta bossen endast få behålla en kulspetspenna och ett block.
För är det något jag inte har något emot så är det att läsa Bruce Springsteen. Ju mer hans musik förkroppsligar den slutgiltiga tristessen desto mer uppskattar jag honom som potentiell författare.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons