Annons
Recension

Den som stannar, den som går. Åren mitt i livetDet här är Elena Ferrante extra allt

Italien 1968. Studenterna ockuperar universiteten och på gatorna ställs kommunister mot fascister. Elena och Lila har lämnat sina kvarter och konfronteras med världen utanför.
Italien 1968. Studenterna ockuperar universiteten och på gatorna ställs kommunister mot fascister. Elena och Lila har lämnat sina kvarter och konfronteras med världen utanför. Foto: IBL

Världspolitiken, den teknologiska revolutionen och passionerad kärlek – de stora ämnena avlöser varandra i ”Den som stannar, den som går”. Madelaine Levy har läst den tredje delen i Elena Ferrantes både beundrade och kritiserade serie om två kvinnor från Neapel.

Under strecket
Publicerad

Vad kan mer sägas om Elena Ferrantes Neapelserie, vars tredje del nu finns tillgänglig på svenska? Böckerna som är de senaste årens absolut största litterära hajp är redan dissekerade i hundratals recensioner, debattforum och bokcirklar runtom i världen. Beundrarna (jag är en av dem) ligger vakna om nätterna för att komma vidare i berättelsen om Lila och Elena, de två flickorna som växer upp i det fattigaste området i en av Italiens fattigaste städer. Belackarna tappar tålamodet lika snabbt. Delvis gror väl motståndet i just detta att hajpen är så stor, att böckerna lätt känns som mycket väsen för ingenting. Ferrante använder sig också av en rad författarknep vi inte instinktivt associerar med kvalitetslitteratur, som ledtrådar, spänning, cliffhangers, och melodramatiska vändningar.

Men framför allt handlar det nog om tempo: Elena Ferrante berättar med andan i halsen. I en av sina få intervjuer förklarar personen som döljer sig bakom pseudonymen att hon efter tre tunna, hårt kontrollerade romaner (som än så länge inte finns i svensk översättning) bestämde sig för att i Neapelserien låta bläcket flyta fritt: hon ändrade knappt sin första version av boken alls.

Annons
Annons
Annons