Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Geniet Lars von Triers liv, filmer och fobier Det goda med det onda

Han vägrar tala om kvinnor, lider av fobier och försöker ständigt förnya sig. Jeanette Gentele läser Nils Thorsens bok om regissören Lars von Trier samt Anne Mette Lundtoftes historik över hans filmbolag Zentropa.

Lars von Trier.
Lars von Trier. Foto: STAFFAN LÖWSTEDT

Geniet Lars von Triers liv, filmer och fobier

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
Bokförlaget Arkad

Översättning: Thomas Andersson. 480 s.
Detta är en samrecension av Anne Mette Lundtoftes ”Zentropia”.

Intresset för Lars von Trier blossar upp varje gång han visar en ny film i Cannes. Då riktas allt strålkastarljus mot honom och journalisterna delas upp i för och emot i spalterna. Sedan sjunker han under horisonten igen. Jag kan inte påminna mig att någon av hans filmer visats i tv på senare tid eller att han ägnats någon festival eller tv-serie som exempelvis Bergman, som alltid tycks vara aktuell. Jag upptäcker att jag själv inte heller sett om hans filmer sedan premiären. Skymmer han sina verk genom sina massmediala utspel?

När jag nu ser om ”Antichrist” och ”Melancholia” ser jag hur originella de är – en otäckare skräckfilm än ”Antichrist” har aldrig gjorts (även om man kunde ha besparats könsstympningen) och en vackrare undergångsscen än den i ”Melancholia” har aldrig skapats.

Men jag ser också att det är svårt att sympatisera med Triers huvudpersoner. Man behöver inte identifiera sig med personerna, men någonstans måste man känna med dem och det gör man sällan med Triers människor. Man iakttar dem med förundran men grips sällan av dem. Undantaget är Emily Watsons självlysande gestaltning av Bess i ”Breaking the waves”.

Annons
X

De gånger jag träffat Lars von Trier under intervjuer har jag slagits av två saker; att han verkat så generad och samtidigt varit så öppenhjärtig. Blyg och ogarderad på samma gång. Det känns igen i Politiken-journalisten Nils Thorsens genomarbetade bok ”Geniet Lars von Triers liv, filmer och fobier”, där han intervjuat regissören och de centrala personerna i dennes liv under ett års tid. Trier vrider sig som en mask liggande i sin säckfåtölj eller utsträckt på soffan, med jämna mellanrum går han och kissar, fnissar hela tiden nervöst och tar sig då och då ett glas vin – Thorsen noterar allt – men svarar trots allt på frågorna. Det enda han vägrar att tala om är sitt förhållande till kvinnor. Både hans första och hans nuvarande hustru har bara gott att säga om honom.

Trier säger att han känner ansvar för journalisterna, han vill att ”de haft utbyte” av en intervju. Det är en helt annan sak på presskonferenser, där han alltid tycks få någon sorts kortslutning. Det senaste debaclet ägde rum i Cannes 2011 efter visningen av ”Melancholia” där han trasslade in sig i vad han tyckte var ett skämt om judiskhet och Hitler och slutade med att säga ”okay, I’m a nazi”. Med resultatet att han blev persona non grata på festivalen. Efter flera ursäkter har han tagits till nåder igen.

Att Lars von Trier är ett geni är alla Nils Thorsens intervjuobjekt överens om – de säger det helt spontant. Redan vid 12 års ålder deklarerade han det själv inför en förvånad journalist. Att han är en ”person med hög grad av begåvning och förmåga till originellt skapande” vilket är Nationalencyklopedins definition, råder det inget tvivel om. Och i stort sett alla som har arbetat med honom beundrar honom och känner att han höjer ribban för sin omgivning på ett positivt sätt. Man får överlag ett oväntat sympatiskt porträtt av Trier i Thorsens bok. De konflikter som uppstått med olika medarbetare tycks ha löst sig under åren.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Geni eller inte. En stor konstnär är han. Han bygger själv sin teori om konstnärernas särskilda begåvning på en förklaring av psykiatriprofessorn Tom Bolwig. Denne menar att sjuttio till åttio procent av hjärnans aktivitet används till att begränsa de mängder av intryck vi får via våra sinnen. Vi filtrerar för att undgå att bli spritt språngande galna.

    ”Jag föreställer mig att de stackars konstnärernas filter delvis har gått sönder”, säger Lars von Trier och fortsätter ”så att de bara tar bort sextio eller sjuttio procent av intrycken, vilket har den fördelen att de kanske kan se något som andra på ett omedvetet plan nickar igenkännande inför men inte medvetet upplever. Det är därför som konstnärerna kan visa oss lite mer av världen.”

    ”Jag tror att konst är att ta folks händer inne i den konventionella sfären och leda dem ut i det okonventionella. Vi måste vidga människolivet, inte inskränka det. Och roligast är det såklart när man känner igen en upplevelse som man aldrig tidigare fått när man ser en film.”

    Ingmar Bergman reds ju som bekant av sina ”dämoner”, men de tycks ändå ha tillhört ett mera hanterbart släkte, små hoppande typer med horn och eldgafflar. Lars von Triers är av ett annat slag. Han lider av ett verkligt tvångssyndrom, ocd, obsessive-compulsive disorder, som tidvis tar sig helt förlamande uttryck. Han kan inte flyga, inte åka båt, inte köra genom tunnlar, är rädd för cancer – upptäcker ständigt nya ojämnheter på kroppen – är rädd för sjukhus och för att dö. Bästa sättet för honom att komma över rädslorna är att arbeta, men mellantiderna kan vara förfärliga. För att någorlunda klara vardagen tar han starka mediciner.

    Det intryck man fått av att han ”iscensätter” olika skandaler stämmer alltså inte, han kan inte hindra sig själv från att säga eller göra saker som han inte borde, som vid nazistincidenten i Cannes. Men han är också självmedveten och aktivt provokativ. Efter visningen av ”Antichrist” i Cannes utnämnde han sig själv ”till världens bästa regissör”. För det tycker han att han är. Ödmjuk är han inte.

    Triers barndom var motsägelsefull, som de flestas. Hans föräldrar var kulturradikaler – antiborgerliga i teorin men mycket borgerliga i sin livsstil. Charlotte Rampling gör ett elakt porträtt av hans mamma i ”Melancholia”. Hon vägrar ”av princip” att delta i dotterns kyrkbröllop. Däremot älskade Trier sin pappa, som visade sig inte vara hans biologiska far, något som mamman avslöjade på dödsbädden. Lars fick då veta att han inte var judisk, som han trott, utan av tysk härkomst. Eftersom båda föräldrarna arbetade lämnades lille Lars att ta hand om sig själv, vilket han gjorde mycket bra genom att leda lekarna och tidigt spela in små tekniskt avancerade filmer tillsammans med barnen i grannskapet.

    Att han skulle göra film visste han tidigt och kom 23 år gammal in på Filmskolen i Köpenhamn, där han naturligtvis vände sig mot allt som lärdes ut, men skaffade sig fasta medarbetare för att göra sina egna ”rövmytologiska” filmer. Där la han sig också till med sitt ”von”. Kännetecknande för rövmytologin var eld, vatten, kedjor, naziuniformer, sadomasochism och gult ljus. De Sade och Götterdämmerung i sant pubertal anda. Men hans bildfantasi väckte också sådan uppmärksamhet att den förde hans första spelfilm ”The element of crime” till Cannes! Och så har det fortsatt. Det stora internationella genombrottet kom med ”Breaking the waves” som gav honom juryns stora pris i Cannes 1996.

    Dörrarna till världen stod vidöppna men hans resefobi förde bland annat det goda med sig att han istället skapade filmbolaget Zentropa tillsammans med producenten Peter Albæck Jensen, som han fångat upp på Filmskolen. Världen fick komma till Danmark och Trollhättan istället. Och det gjorde den med besked.

    År 2000 vann han Guldpalmen med musikalen ”Dancer in the dark”. Kontroverserna med Björk tillhör boken roligaste kapitel, kallat ”Hysterikornas kamp”. Där mötte Trier verkligen sin överman/-kvinna i excentricitet. Björk beskrivs som en person helt utan filter, som upplevde varje inspelningsscen som verklighet. Att se henne i rollen som den stackars blinda Selma är stundtals som att se någon utsättas för tortyr. Hon fick en Guldpalm som bästa skådespelerska.

    Trier har haft som mål att likt sina idoler Kubrick och Tarkovskij aldrig upprepa sig utan alltid fortsätta framåt. Det har han också gjort med ett undantag. ”Dogville” var tänkt att ingå i en USA-trilogi vars alla delar skulle spelas in med en scenografi markerad med vita streck tecknade på svart golv. Andra delen ”Manderlay” blev dock ingen framgång – Thorsen nämner den knappt och den tredje delen ”Wasington” (stavat just så) blev aldrig av. Här skulle man ha velat veta lite mer om vad som hände.

    Trier har fått kritik för det lidande, för att inte säga tortyr, han utsätter kvinnorna i sina filmer för. Själv anser han att han skapat några av de bästa och mest mångfacetterade kvinnorollerna i filmhistorien.

    Regissörens betydelse för dansk film och tv går inte att överdriva. Hans tv-serie ”Riket” – spökfilm och lustspel på samma gång – gjorde honom rent av folkkär. Och nog vilar det något av ”Riket” över Danmarks stora internationella tv-seriesuccé ”Brottet” med sin mörka atmosfär och polishuset ruvande som ett vitt mausoleum i centrum. Triers Dogmamanifest innebar en vitamininjektion för dansk spelfilm och världsgenombrott för regissörer som Thomas Vinterberg med ”Festen”, Lone Scherfig med ”Italienska för nybörjare” och Susanne Bier med ”Älskar dig för evigt” medan Trier själv gjorde succé med ”Idioterna”.

    Han fortsätter ständigt att pröva nya former och nya ämnen. Målet är inte att göra bra filmer utan att bana ny väg, som han säger.

    Filmbolaget Zentropa har gått igenom såväl ideologiska som ekonomiska kriser, väl beskrivna i ”Zentropia” av journalisten Anne Mette Lundtofte. Boken är en genomarbetad och välskriven historik om Zentropa och kan läsas som ett komplement till Thorsens bok. Den fokuserar på samarbetet mellan Trier och Peter Albæck Jensen där tonvikt läggs på den sistnämnde. Om Trier är de vilda idéernas man är Albæck Jensen den konsekvente genomföraren av dem. Arbetsmiljön i Zentropa liknas tidvis vid en sekt med Albæck som ledare. Den som till exempel inte vinterbadar som de andra blir avskedad. Men bolaget står fortfarande kvar och firade förra året 20-årsjubileum med succéer som Nikolaj Arcels ”A royal affair”, Biers ”Bröllop i Italien” och Vinterbergs ”Jakten”.

    Den nu 57-årige Trier är just nu i full färd med att slutföra ”Nymphomaniac” med Charlotte Gainsbourg och Stellan Skarsgård.

    Med Lars von Trier får man, som han själv säger under eftertexterna i ”Riket”, vara beredd ”at tage det gode med det onde”.

    Annons
    Annons
    X

    Lars von Trier.

    Foto: STAFFAN LÖWSTEDT Bild 1 av 4

    Björk i ”Dancer in the dark”.

    Foto: ZENTROPA Bild 2 av 4

    Emily Watson och Stellan Skarsgård i ”Breaking the waves”.

    Foto: ZENTROPA Bild 3 av 4

    Emily Watson i ”Breaking the waves”.

    Foto: ZENTROPA Bild 4 av 4
    Annons
    X
    Annons
    X