Recension

Drottningholms slott. Band 1: Från Hedvig Eleonora till Lovisa UlrikaDet goda livet på Drottningholm

Publicerad
Annons

Efter böckerna om Kina och Rosendal har Byggförlagets serie om de kungliga slotten nu kommit till Drottningholm. En första volym följer anläggningens historia fram till den punkt där Gustav III tar över initiativet. Ett stort expertlag har uppbådats också denna gång och aspekterna växlar från möbelhistorikerns granskning av skåp och lådor till kulturgeografens utblickar över Lovölandskapet.
Drottningholm har genom seklerna fungerat både för privat boende och representation, och Mårten Snickare för oss rakt in i ämnet då han skildrar en liten tillställning i anledning av Karl XII:s 20-årsdag. Festfixaren är arkitekten och hovmarskalken Nicodemus Tessin d y, som kring det dignande matbordet samlat 22 av de närmaste. Värdinna är riksänkedrottningen Hedvig Eleonora, medan födelsedagsbarnet har annat för händer. Hos Frans G Bengtsson kan
man läsa att hans drabanter just brutit upp från de lugna kvarteren i Warszawa och tagit vägen söderut mot Kliszów.

På Drottningholm firar man med pastejer, läsk och likörer; i fönstren mot trädgården väntar pyramider av konfekt på de redan mätta. Den unge härföraren lever däremot under frugala, fältmässiga former. När ett par av hans generaler anländer till Kliszów sista kvällen före slaget med uttröttat och uthungrat folk blir kungens kommentar: ”Svultna hundar bita bra”.
När Mårten Snickare sätter festen i centrum speglar han byggherrens och arkitekternas ambitioner. Det han skildrar är en tillställning i miniatyr, men rummen och scenografin representerar något av det mest storslagna Europa kan bjuda på år 1702. Festen har arrangerats i slottets övre vestibul, innanför det väldiga trapphuset där namnkunniga målare och skulptörer arbetat i över trettio år för att åstadkomma en totalupplevelse som ger besökaren svindel. Över gästerna tronar Olympens gudar i en av Johan Sylvius utförd takfresk, medan
temat i trapphuset är Hedvig Eleonoras apoteos.
Förebilderna för denna komposition finns i några av högbarockens berömda plafonder. Hela registret med illusoriskt formade moln och ljuseffekter, är, som författaren visar, tillkommet i jesuiternas Rom ”för att gestalta de religiösa mysterierna och den triumferande katolska kyrkan”; det centrala Kristusmonogrammet IHS har på Drottningholm ersatts med initialerna HE.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons