Annons
X
Annons
X

Det går utmärkt att kritisera religion och dess utövare

Man får prata om islam, vad Sverigedemokraterna än säger. Man får också kritisera religion. Men det är viktigt att förklara vad man menar med dessa begrepp, och se att det faktiskt är människor – inte någon gud eller ”religion” – som handlar och därför kan hållas ansvariga för sina handlingar. Det skriver Susanne Olsson och Simon Sorgenfrei, religionsvetare.

Med anledning av Kulturhusets beslut att ställa in premiären av föreställningen Celebration of Womanhood efter att någon uttryckt missnöje med att man citerade ur Koranen på scen, har återigen en diskussion om möjligheten att bedriva religionskritik blommat upp.

En ofta framförd åsikt är att man inte kan kritisera ”islam” utan att bli beskylld för att vara islamofob.

Att begreppet islamofobi diskuteras i samband med religionskritik är ingen slump, eftersom det ofta är just ”islam” som hamnar i fokus när religion kritiseras. Vi tror att förklaringen till detta ligger i hur man, i det svenska religionskritiska samtalet, förstår fenomenet ”religion”.

Annons
X

Såväl Humanisterna, som har en allmänt religionskritisk hållning, som Sverigedemokraterna, som är speciellt kritiska till islam, tenderar att framställa religion som ett handlande subjekt med egen vilja och handlingskraft. Gång på gång menar man att ”islam påbjuder” oftast förskräckliga handlingar. Muslimers brottsliga gärningar förklaras med att de är just muslimer.

Som religionsvetare menar vi att det inte finns någon observerbar religion skild från de människor som utövar den. Det är människor som skapar religion genom sina handlingar och inte religion som bestämmer hur individer handlar. Det förklarar varför två individer som säger sig tillhöra samma religion kan tolka denna på diametralt olika sätt.

Mer än någon annan religion är det just islam som görs till ett handlande subjekt av såväl Humanister som Sverigedemokrater. Vi tror att anledningen till detta ligger i att båda dessa grupper fokuserar på uttryck för religion som känns främmande och skrämmande, medan positiva eller neutrala uttryck faller utanför definitionen. Därigenom blir patriarkala eller förtryckande religionstolkningar och praktiker som förknippas med islam tydliga, medan svenskkyrklig religiositet flyger under radarn. När man vill förpassa religion från det offentliga rummet lyfter man fram burkan som exempel, men tänker inte på att man då också måste förbjuda folk att bära vigselring på jobbet.

Som religionsvetare betraktar vi ”religion” som en paraplyterm för mänskliga och sociala föreställningar och handlingar som kan ta sig många olika uttryck. Det finns därmed inget observerbart islam som är förtryckande; det är individer som tar sig makten att dominera i namn av islam. Men vi kan också se hur andra kämpar mot förtryck – också de i islams namn. Att endast låta de förra representera religion skapar inte bara en skev bild, utan bidrar samtidigt till att legitimera just de tolkningar man vill kritisera.

Att ständigt låta Usama bin Ladin definiera vad som är islam, istället för exempelvis feministen Amina Wadud stärker de muslimer som stödjer en extremistisk islamtolkning.

Om ”religion” och ”islam” förstås som övermänskliga krafter som styr och likriktar individers handlingar försvåras kritik av individer som anses styrda av denna övermakt. Om vi skyller kritiken mot Celebration of Womanhood på ”islam”, lyfter vi ansvaret från den eller de individer som faktiskt kritiserat föreställningen. Om vi istället förstår religion som mänskliga aktiviteter innebär det att handlingar som legitimeras i religiösa termer kan utsättas för samma kritiska granskning som alla andra mänskliga handlingar. De muslimska individer som eventuellt hotar Kulturhuset kan då kritiseras, utan att man riskerar att stigmatisera alla världens muslimer genom att härleda skulden till något så abstrakt som ”islam.”

Att belysa det faktum att det finns islamofobiska tendenser i samhället betyder inte att man försvarar muslimer som använder våld, liksom att kritisera muslimska tolkningar av islam inte måste betyda att man är islamofob.

Man får, vad Sverigedemokraterna än säger, visst prata om islam. Man får också kritisera religion. Men det är viktigt att förklara vad man menar med dessa begrepp, och se att det faktiskt är människor, inte någon gud eller ”religion” som handlar och därför kan hållas ansvariga för sina handlingar.

SUSANNE OLSSON

docent i religionsvetenskap vid Södertörns högskola

SIMON SORGENFREI

doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet och lärare vid Södertörns högskola

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X