”Det går aldrig över. Aldrig”

I år är det 60 år sedan den tyska nazismen besegrades och det blev fred i Europa. Under första halvåret uppmärksammas, världen över, flera märkesdagar - i dag att 60 år förflutit sedan Auschwitz befriades av ryska trupper. Cordelia Edvardson överlevde Auschwitz-Birkenau. För 21 år sedan utkom hennes självbiografiska roman ”Bränt barn söker sig till elden” där hennes tid i lägret utgör hjärtpunkten. I samråd med författaren har kulturredaktionen valt att just denna dag publicera ett avsnitt ur boken - och i sin kommentar nedan skriver Cordelia Edvardson om det som aldrig kan befrias och aldrig går över.

Under strecket
Publicerad
Cordelia Edvardson (född 1929) överlevde Auschwitz och kom till Sverige efter kriget. Hon blev Svenska Dagbladets Mellanösternkorrespondent i Israel 1978 och har fått flera utmärkelser, bland annat Stora journalistpriset.

Cordelia Edvardson (född 1929) överlevde Auschwitz och kom till Sverige efter kriget. Hon blev Svenska Dagbladets Mellanösternkorrespondent i Israel 1978 och har fått flera utmärkelser, bland annat Stora journalistpriset.

Annons

60 år är en lång tid. För min del tog vistelsen i Ingen mans land slut några månader senare. Som många Auschwitzfångar lämnade jag lägret för att fraktas runt i Tyskland på de så kallade dödsmarscherna. Först vid krigsslutet, i början på maj, kom min befrielse.
Fast befrielse? Till kropp och själ? Kroppen befriades och läktes, så gott det gick. Men själen tillhörde en överlevande, och att överleva är inte detsamma som att leva. Inte riktigt.
Kroppens sår kan läkas, mer eller mindre, men i något hörn av själen finns minnet av Det öde landet inbränt. Lika outplånligt som numret på armen. A 3709 meldet sich zur Stelle. Jawohl Frau Lagerführerin.
Och ensamhetens kunskap om att ingen någonsin kommer att förstå, inte helt.
Med T S Eliots ord skulle jag kunna säga: ”Jag är Lazarus, kommen ur graven ut, / kommen till dig att tala, för att tala ut.” Men inte skulle det vara någon mening med det, när man efteråt, med diktens ord, tvingades säga: ”Nej, så menade jag inte alls, så var det inte, inte alls”.

Tidigt lärde jag mig också att människorna, på några få undantag när, inte ens vill lyssna. Dessutom saknade jag väl de rätta orden, om de nu finns. Och så fanns ju Livet. Livet som kräver att få levas. Barn som ville och skulle födas och omhändertas, efter förmåga, män och arbete och åter arbete. Allt tog jag emot med tacksamhet, för sin egen skull, men också för att allt detta befolkade Det öde landet.
Men även den överlevande åldras. Livet, kraften och energin krymper. Ensamheten breder ut sig, och försvarsmurarna bryts ner. Då, om inte förr, vet man: Det finns inte längre några flyktvägar ur det Det öde landet. Det går aldrig över. Aldrig.

Annons
Annons
Annons