Recension

Det förflutnaDet förflutna bultar i varje scen

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Annons

”Det förflutna” börjar med en bedrägligt enkel skilsmässa: Marie (Bejo) har bett sin make Ahmad (Mosaffa) komma till Paris för att formalisera deras separation. Ahmad, som flera år tidigare lämnade Marie och hennes barn för att återvända till Iran, inser att hon är på väg att gifta om sig med Samir (Rahim) vars fru ligger i koma. Av grollet – som börjar så fort Marie hämtat upp Ahmad på flygplatsen – är det tydligt att paret har en hel del kvar att reda ut.

Liksom Asghar Farhadis förra film ”Nader och Simin” är ”Det förflutna” ett drama av det slag som visar hur filmmediet skiljer sig från text och teater. Intrigen skulle ha blivit för mångfacetterad och komplicerad om inte regissören varit så flyhänt och följsam med både kamera och skådespelare. Styrkan ligger i blickar, kroppar och undertext: långvariga älskare kramar hastigt om varandra med kroppar som inte längre passar ihop. De kommer och går i Maries kåk – ständigt i ofärdig ombyggnad, en metaforisk ram för hela filmen – och lämnar rum i vredesmod och i exakt rätt ögonblick. Ord säger en sak, men blickar släpper igenom något annat.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons